Att läsa klassiker - 50 sidor in i Anne Franks dagbok

(Eller Att Koka Soppa På Spik)

(Jag kanske kan skriva om Anne Frank?
 -Men har du verkligen läst tillräckligt långt för att få ihop någonting? 
Äsch, det löser sig)

I stort sett hela den västerländska världen läser Anne Franks dagbok i 13 års åldern. De alla flesta såg det som en pärs, då de fick uppgiften genom skolan. Men alla läste den. Som många sagt innan mig är det ett ovärderligt tidsdokument, ett viktigt steg i att få en uppfattning om vad andra världskriget och förintelsen innebär. Så alla läste den.  Alla utom jag.

Jag förbannar mig själv, så här i efterhand. Det hade varit bra för mig  att läsa den då, i sjuan, när alla mina klasskamrater gjorde det. Jag hade blivit djupt påverkad. Dessutom misstänker jag att mitt dåtida-jag hade kunnat identifiera sig med Anne och hennes funderingar. Men icke. Eftersom att jag var en orimligt stolt besserwisser med ett bokläsarrykte ljög jag om att jag redan hade läst den. Ingen lyckades ens nästan genomskåda mig. Han som läser så mycket, det är säkert sant! Istället fick jag läsa någonting annat, som jag nu inte ens kan erinra mig vad det var för bok. Nöjd blev jag i alla fall, då jag fick verka överlägsen mina klasskamrater. Gud, vilket litet as jag var. Men. Nu är jag i alla fall i gång med processen att sona mina brott - jag läser Anne Franks dagbok.

Jag är 50 sidor in i den här förvånansvärt välskrivna boken. På riktigt alltså, jag tycker jag var en ganska skicklig skribent vid tretton men jag var inte ens nästan på Annes nivå. Hon är till och med bättre än vad jag är i nuläget. Suck. (Är det rimligt att ha mindervärdighetskomplex mot någon som varit död i snart sjuttio år? Det har jag i alla fall). Jag tycker alltid det är svårt att ge sig i kast med klassisk litteratur utanför en klassrumsmiljö, jag är orolig att jag ska missa någon poäng eller själva meningen med boken. Detta behöver jag kanske inte oroa mig för med just den här boken, inte ens Anne var så begåvad att hon använde sig av intrikat symbolik i sin egen dagbok (Eller?).

Hur frustrerande intelligent hon än må ha varit för sin ålder är hennes berättelse gripande och någonting alla borde läsa, speciellt i den tid vi lever i, när det politiska läget ser ut som det gör.

// Axel Östman. (Detta är förövrigt mitt sista blogginlägg då jag slutar min tid på biblioteket idag. Hoppas det har varit någorlunda roligt att läsa; jag har älskat att skriva de här inläggen. Hej då!)

Vi har älskat att läsa inläggen Axel, det blir tomt utan dig på biblioteket (snyft).

Tre favoritartister!

Titeln säger allt! Idag överger vi litteraturen ("kättare!!" skriker en mossig kulturskribent någonstans i bakgrunden) för att ge oss i kast med en något mer högljudd konstform; musik!!! Jag hade alltså tänkt att tipsa om några av mina favoritartister/band. Kul, kul, kul! Ska försöka variera mig lite så att det blir brett och gott. Finns det något mer att säga? Nej? Då kör vi!!! (OBS att även det här inlägget blir bildfritt pga strul med blogger)

Blood Orange - Blood Orange, eller Devonté Hynes, som han egentligen heter, är något av en mångsysslare. Bara 28 år gammal har Hynés släppt 5 skivor och 2 EPs under 3 olika namn. Från början var han en del av ett punkband, Test Icicle, och när det bandet lagt ner skapade han ett soloprojekt vid namn Lightspeed Champion, och nu kallar han sig alltså Blood Orange. Under detta nya namn släpper han svårkategoriserad musik som ligger närmast RnB, new wave, disco och soul. Låter det fantastiskt? Det är det.
Chamakay - Blood Orange (den här videon är det bästa i mitt liv?? han är så cool att jag vill dö)
Mina favoritspår: Chamakay, Time Will Tell, Chosen.

Bright Eyes - Jag kan inte prata så mycket om Bright Eyes utan att bli... emotionell, typ. De är obeskrivligt bra, tycker jag. Istället väljer jag att citera en av deras otroliga låttexter. Utdraget kommer från låten When the curious girl realizes she is under glass.

"I started this letter I'm gonna send it to Ruba.
It will be blessed by her eyes on the gulf coast of Florida.
With her feet in the sand and one hand on her swimsuit,
She will recite the prayer of my pen.
Saying, ...time take us forward. Relief from this longing,
They can land that plane on my heart I don't care
Just give me November, the warmth of a whisper
In the freezing darkness of my room."
Bright Eyes - When The Curious Girl Realizes She Is Under Glas


Bat For Lashes - Det finns inget med Bat For Lashes som inte passar mig. Inget!! Det är känslosamt, teatraliskt och kryptiskt. Natasha Kans soloprojekt följer artisttraditionen skapad av legender såsom Kate Bush och Björk. Hennes texter är målande och mörka, och när de sjungs av en röst såsom hennes kan det inte bli annat än rysningar. Bat For Lashes - Laura (mycket vacker video! alla hennes videor är det, faktiskt)
Favoritspår: Laura, Winter Fields, What's a Girl to Do?

// Axel Östman

Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut är utan tvekan den mest tvetydiga roman jag någonsin tagit mig igenom. Detta tänkte jag dock inte på under själva läsningsprocessen, faktum är att jag inte tänkte mycket alls, och svalde det mesta romanen hade att erbjuda med hull och hår. Misstänker starkt att mitt kritiska tänkande tog sommarlov samtidigt som jag gjorde det. Det var först efteråt jag som jag insåg att jag kanske hade varit lite väl godtrogen.

Det är det intressanta med den här boken. Att den kan läsas på så många olika sätt. Jag får fortfarande insikter om boken, inser något nytt eller tänker ännu ett steg längre. Trots att jag inte pratat med någon annan som läst boken tror jag att min upplevelse är ganska allmän. Det är helt enkelt bara en sådan bok som man forsätter läsa även efter att man har vänt det sista bladet.

Boken chockade mig något i början; jag var inte redo för att innehållet skulle vara så...... well, fantasyorienterat. Jag hade förväntat mig en melankolisk bok som fick mig att gråta, och även om den visserligen har en viss melankolisk feeling är den till lika stor del rolig och härlig. Som sagt tror jag det är viktigt att vara uppmärksam när man läser Ocean vid vägens slut, eftersom berättaren är en vuxen man som minns sitt sjuåriga jags upplevelser. Allting kanske inte är sant, eller, allting kanske inte hände som hans minns det? Betyder det att berättaren ljuger för sina läsare? Inte
nödvändigvis. Minnen är mysteriska, det tror jag de allra flesta håller med om. Om jag skulle säga ett tema för boken är det just det; hur man kommer ihåg saker och ting.

Jag rekommenderar boken helhjärtat. Det är en sådan berättelse som gör att man riktigt känner sig bli mer intelligent ju längre man läser, känner hur sinnet expanderar inuti sitt kranium för varje sida man vänder.

// Axel Östman - er gästbloggare

Filmrecension - Förr eller senare exploderar jag

 Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag. The Fault In Our Stars. TFIOS. Kärt barn har många namn. Väntan har varit lång för oss som tänkt på filmatiseringen minimum en gång om dagen sedan projektet offentliggjordes för drygt ett och ett halv år sedan, men nu är den äntligen här. Lyckan är här, och den är totalitär! Så borde det i alla fall kännas för mig, som tills för ungefär sex månader sedan kallade The Fault In Our Stars min favoritbok, alla kategorier. Själva läsningen av boken skedde på ett shabbigt hotellrum i London, där jag låg ensam, eftersom jag var förkyld och resten av mitt resesällskap (läs: min familj) var ute på vilda äventyr (läs: ofattbart långa promender och middager på "exotiska resturanger", ni vet, sådana som det förvånar en inte stängts ner av hälsovårdsverket. Mottot på våra familjeresor är definitivt "ser det ut som en matförgiftning waiting to happen? perfekt) och jag hade varit på Foyles dagen innan.

Jag läste ut boken under kvällens gång, och sedan läste jag den igen vid hemkomsten. Jag minns inte exakt hur lång tid det tog innan jag beställde hem resten av John Greens böcker,  men det var definitivt inget ansenligt tidsspan. Dock minns jag att jag inte dröjde länge vid någon utav dem: de lästes av mig på samma sätt som man äter snabbmakaroner. Det är gott i början och ett tag efteråt, men tillslut mår man mest illa. Jag överdoserade helt enket på John Green, då jag samtidigt som jag läste hans böcker plöjde mig igenom alla de youtubeklipp han laddat upp under sju års tid. Långsamt började jag alltså utveckla ett agg mot John Green, och gick in med en viss skepitisism till allting han på något sätt låg bakom.

Det var bakgrunden till min relation med John Greens verk fram till i måndags då jag med min syster packade bilen (uttryck såklart, jag packade inte på riktigt någonting för att åka in till Örebro, lol vad tror ni om mig egentligen) och sjungandes Arctic Monkeys körde in till det vi trodde skulle bli en gråtfest av sällan skådad magnitud. Vi köper våra popcorn. Vi kissar innan föreställningen (det gäller att vara väl förberedd). Vi viskar nervöst till varandra om filmens innehåll och skådespelarna (ser inte Ansel Elgort lite ut som en groda? Padda kanske? Det finns något där). Reklamerna rullar långsamt. Så börjar det. Och jag känner mig förvånanssvärt opåverkad av hela grejen. Omkring mig i salongen står tårarna som spön i backen, och visst. Jag blir lite tårögd. Men inte mer än så.

                                                                          Lika som bär?



Filmen känns mer rolig än sorglig. Kanske är det medvetet? På något sätt känns även allt det jag älskade med boken bara billigt, som en hollywood klyscha när det går från text till filmform. Jag vet inte. Hela upplevelsen blir ett antiklimax. Den var inte dålig, försäkrar vi varandra i bilen hemmåt. Den var bra. Isaac var ju jätterolig. Och vilka skådesspelarprestationer. Den var bra. Bara det att den här gången räckte inte bra. (Axel Östman - gästbloggare)

boktips från Albin

Idag har vi finbesök på biblioteket; Albin Hermansson praoar och han gör det med bravur! Till exempel fixar han ett blogginlägg bara så där :)

”När jag vaknar är det kallt på sängens andra sida. Mina fingrar trevar efter Prims värme men hittar bara madrassens sträva kanvasöverdrag . Hon har nog haft mardrömmar och lagt sig hos mor. Så är det förstås. Det är ju slåtterdag i dag. Jag lyfter huvudet och lutar hakan mot handen. Rummet är så passljust att jag ser dem”
Jag har nyss läst Hunger games (Hunger spels) trilogin av Suzanne Collins. Den är så bra!

Den handlar om en tjej som heter Katniss. Som bor i distrikt tolv med sin syster Primrose även kallad Prim och sin mamma vars namn jag inte kommer ihåg. Dem har en årlig ceremoni i alla distrikten. Den innebär att man väljer ut en pojke och en flicka som ska tävla i en arena på liv och död. Endast en av alla från distrikten överlever och får komma hem till sin familj igen. Jag hoppar direkt fram till slåtter dagen annars så kommer det ta hela veckan om jag ska skriva om allt som händer. Då stod dom där indelade efter pojkar och flickor och olika åldrar hoppar vi fram lite till till dragningen. ”flickorna först” säger Effie Trinket och stoppar ner sin hand i glasbollen och tar upp en lapp på lappen står det………Primrose Everdeen.   

Tack Albin! Jag älskade boken (och filmen...)

// L

axel praoar

"Hej! Jag heter Axel, är 14 år och praoar här på biblioteket. Jag går på skogstorp annars, och på fritiden slösar jag bort mitt liv framför en dataskärm. Men nog om mig.

 Linda bad mig att skriva någonting till den här bloggen, och eftersom jag är en nörd som älskar att skriva så sa jag självklart ja. Helt ärligt så har jag aldrig skrivit ett blogg inlägg tidigare så det här är lite som att skjuta i mörker. Det ska säkert gå bra ändå, så nu kör vi. Har förresten på mig en rosa fluga idag. Känns jätte konstigt. Om någon undrade alltså.

Jag hade tänkt skriva om en bok jag läste ganska nyligen som heter ”The left hand of god”. När jag skulle flyga till paris och inte orkade läsa någonting extrem djupt så var jag inne i bokhandeln och letade, då såg jag bokens baksida. Det stod,”They call him Cale. They told him he could destroy the world. Maybe he will”. Väldigt bra citat om någon frågar mig, slag kraftigt liksom. Boken är den första i en triologi, ska snart ta tag i mitt liv och läsa dem andra istället för att bara sitta vid datorn.

Boken handlar om en kille som är 14 år och heter Cale. Boken utspelar sig ca år 50 om jag fick gissa. Från början trodde jag att det utspelade sig en helt annan värld, men efter ett antal referenser till historiska händelser tänkte jag om.  Dem nämnde liksom Jesus från Nasaret och då började jag fundera.

Boken heter ”The left hand of god” eftersom Cale är uppväxt i ett tempel. Templet är tillägnat  en gud som kallas ”The Reedemer”. The Reedemer sägs vara guds son som blev dödad av människor. Det är väldigt likt kristendomen, förutom att i den religonen sägs Jesus ha dött får våra synder, medans The Reedemer blev dödad och nu vill han tydligen ha hämnd på mänskligheten. Det är det man ska lyckas med i templet.

Barn aga är ett vanligt straff i det här templet, det används för att lära pojkarna disciplin, många av dessa barn dör också innan det kan lämna templet för att gå i krig. Cale har verkligen blivit påverkan av den här uppfostran. Cale vägrar att skaffa vänner. Han är helt känslokall.

 I det här templet tränas mängder av pojkar till att bli krigare i templets namn. Dessa pojkar tas ifrån deras hem när dem är mycket små.  Cale är en av templets mest framstående talanger. Lederna av det här templet kallar sig också ”Reedemers”. Det finns en Reedemer som heter Bosco. Han Cales personliga handledare och tränare, han är även bokens skurk. Han är äckligt elak, sjukt smart och galet troende.

Cale lever ett för honom normalt liv i templet med barn aga, mat som man inte skulle ge till en hund och dueller till döden. Allt detta ändras när Cale är ute och vandrar en kväll och ser någonting han det inte är meningen att han ska se. Han dödar en ”Reedemer” och tvingas fly med sina kompanjoner Henry,Kliest och en väldigt pompös flicka. Dem flyr till  staden Memphis och gömmer sig där.

The left hand of god är en utav dem bästa böckerna jag har läst, den är medryckande och intressant. Den har spänning, kärlek och välbeskrivna våldscener, allt en tonåring kan önska sig alltså! Tyvärr tror jag att den här boken bara finns på Engelska än så länge, men det ändras nog snart!   

Det var allt för mig, hoppas det inte var jätte tråkigt att läsa, jag hoppas också att ni läser den här boken nu! Hejdå"

Tack för tipset Axel!

// L

rakt-på-sak-böcker del 3

Tredje och sista tipset från Robin (för den här gången...)

Haruki Murakami - Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Helt fantastiskt att man lyckas skriva om något så ointressant som löpning och Triatlon. Jag joggar själv. Springer ca 2 mil i veckan, men ändå. Hur får han till det Murakami? Här skriver han om sitt skrivande, och om hans andra intresse (eller första) löpning. Jag förstår precis hur han tänker med sin löpning. Murakami är vanemänniska och går alltid upp tidigt och skriver, gnider och gnatar med meningar; och precis som jag känner i perioder då jag pysslar med kreativa saker så behöver man en ventil eller ett sätt att bearbeta det man försöker förstå i sitt skapande.

Med löpning är det ungefär så här tycker jag: Första sträckan bollar man idéer med sig själv, sista sträckan som är otroligt jobbig så kan man bara koncentrera sig på nästa steg, eller kulle. Sen hemma i duschen renar man sig från alla idéer och man har helt plötsligt en lösning på sitt problem. Testa! Jag sitter som klistrad och slukar, slukar och blir dessutom inspirerad. Jag fick boken i födelsedagspresent i oktober och sedan dess har jag uppåt typ fördubblat mina mil per vecka :) Och utan att ha läst några andra böcker av Murakami så säger: jag läs dom, de lär vara riktigt bra allihop!

// Robin

rakt-på-sak-böcker del 2

Tisdagstipset från Robin ser ut så här:

Ett annat exempel på en fängslande kort, resevänlig, ungdomsbok är: Intet av Janne Teller, en liten bok med ett stort innehåll. När jag läste den här boken första gången kände jag mig tvungen att diskutera den nästan efter varje kapitel med mina vänner. Den är briljant på det sättet att den kryper inpå dig.

Storyn i korthet lyder: En kille i en klass 7 i Danmark reser sig på första skoldagen efter lovet ur skolbänken och med motiveringen “Inget har någon betydelse, det har jag vetat länge. Så det är ingen idé att göra något det har jag just kommit på”, så vandrar han ut. Pierre Anthon som han heter sätter sig i ett plommonträd nära skolan och häcklar de andra barnen, kastar både glåpord på dem och plommon. “Fattar ni inte, ni ärbetydelselösa, snart har alla glömt er...osv.” Varje dag passerar barnen plommonträdet och snart inser dom att de måste motbevisa Pierre Anthon.

Barnen börjar samla saker av värde på en hög för att visa upp för honom. Högens värde växer från små obetydliga saker som ett par favoritskor, ett metspö till värre saker när reglerna ändras och den som precis lagt får bestämma vad nästa ska lämna på högen. Plötsligt ligger där ett marsvin (som snart dör avskräck) bredvid en uppstoppad orm, någons hår och ett avskuret finger...ja jag vill absolut inte berätta mer. Intet är helt enkelt tokspännande, välskriven och jaaa, kort.

// Robin

veckans tema: rakt-på-sak-böcker del 1

Min kompis Robin är så generös att han bjuder oss på en hel massa sköna boktips den här veckan. Tack säger jag och ordet är ditt Robin:

Jag läser bara när jag reser eller inte kan sova. Jag har inte tiden och lugnet att sätta mig ner på min fritid och läsa en bok. Därmed inte säga att jag inte läser. Pendlar gör jag nästan varje dag. Dessutom ligger jag ofta vaken halva nätter och läser. Ett plus dock när man läser sporadiskt i 3-4 böcker på en å samma gång (som jag gör) är att de är lite kortare. Jag vill inte leta 20 sidor i ett kapitel om jag lagt ifrån mig boken en vecka, nänä, snabbt tillbaks i handlingen. Idag tänkte jag iaf uppmärksamma böcker som är okey att bära med sig, tunnare, rakt på sak-böcker som man aldrig ska underskatta. Jag tänker på en av mina favoritförfattare sedan tidigare; Hjalmar Söderberg. Alltid snyggt språk, rakt på sak utan oändliga utsvävningar. Perfekt!

Något som vi vuxna ofta missar är alla grymt bra ungdomsböcker som faktiskt kommit de senaste åren. Jag känner mig nästan lurad att jag inte sett dem tidigare. Korta, rakt på sak och välskrivna.

Rachel Cohn & David Levithan - Nick och Norahs oändliga låtlista. Jag lockades till en början av bokens titel (tänkte nog på alla Spotifylistor, jo även min bibbla (Järfalla) bloggar om sådana...) men jag insåg snabbt att det var inte där värdet i boken fanns. Det är beskrivandet av ungdomskärleken som är stora behållningen. Kärleken var mest på riktigt när man var tonåring. Allt var nytt, allt gjorde ont och eller skakade om ens värld ordentligt. Jag förstår inte varför jag tidigare har läst kärlekshistorier som inte varit riktade till ungdomar. Det är ju där det riktigt bränner, sen blir vi lamare/erfarnare/mer stryktåliga osv osv.

En cool grej med boken är också att vartannat kapitel är skrivet ur Norahs perspektiv och vartannat ur Nicks.Det är kvickt och det är smart, jag gillart!

// Robin

P.s. Finns även som film.

oskar praoar

Den här veckan har vi på biblioteket celebert besök i form av Oskar Larsson från Alléskolan i Hallsberg. Jag bad Oskar skriva några rader om en favoritbok:

Hermann Hesses klassiker Siddharta är en vacker, färgrann liten berättelse som är fylld med djupa tankar och insikter. Den handlar om Siddharta, som är en indisk pojke som lämnar sin by och sina gamla gudar för att i stället ge sig ut i världen. Han vill leva på sin egen uppfattning och på så vis finna lyckan – och meningen med livet. Det blir en stor andlig färd för honom. Ibland lever han på nästan inget, andra gånger tillfredsställer han sig på sina rikedomar. Såhär lyder en betraktelse ur boken:

”Världen var skön när man betraktade den på detta sätt, detta enkla, barnsliga sätt, utan något sökande. Måne och stjärnor var sköna, bäck och strand, skog och klippa, get och guldbagge, blomma och fjäril. Det var skönt och behagligt att ge genom världen på detta sätt, barnslig, nymorgnad, utan misstro, med blicken öppen för det närliggande.”

Sådana här intryck finns alltså i den, och i längden kan det bli en sann fröjd för sinnet. Och kanske hittar du mycket som reflekterar dina egna tankar. En stark bok.

Tack Oskar, instämmer! // L

Bilden lånad här.

fler lästips från maja

Ingen grekisk gud, precis av Katarina Kieri

Jag älskar Kieris ungdomsromaner! Ingen grekisk gud, precis handlar om Laura som går i nian, då när hormoner sprudlar som bäst och man på fullaste allvar börja upptäcka kärlek och attraktion. Det gör också Laura, men såklart för helt fel person: Anders Strandberg, den typ trettifemårige matteläraren.

De träffas första gången på ett möte om klotter och Laura är där för att skriva en artikel till skoltidningen, men det enda hon antecknar är hans namn. Samtidigt som Laura kärar ner sig i en man, sviker hennes bästa vän Lena henne och Laura är helt plötsligt ensammast i världen. Och vart hon än går dyker Anders Strandberg upp...

Helt fantastiskt språk och en stor dos av humor mitt i all tragedi är vad Kieri bjuder på. Läs!

// Maja

silverfena

Helluj! Jag har praoat på Kumla bibliotek hos Linda och det hade väl blivit någon slags tradition att vi praoelever skulle skriva ett inlägg på hennes blogg. Så det är väl lika bra att jag börjar…

Jag har läst boken Silverfena av Charlie Higson. Det är den första boken i serien om unge James Bond (Young Bond) av bokförlaget TIDEN. Men till saken.

James är en tonåring som alla andra, eller nej, det är han inte. Han bor hos sin faster Charminan i skottland efter som hans föräldrar dog i en olycka utomlands när han var runt tio års åldern. han har nyligen börjat på en pojkskola i Eton där han snabbt blir vänner med den indiske pojken Pritpal och Tommy Chong.

En annan pojke på den nye skolan är George Hellebore, han är son till Lord Hellebore som för närvarande äger ett stort gammalt slott i skottland vid sjön silverfena. Slottet ligger mitt på en ö i sjön (som för den delen liknar en stor fisk). Dom kommer ursprungligen från Amerika men flyttade av privata själ. I alla fall så kommer inte James och George på så GOD hand med varandra och George, som är några år äldre gör väl sitt bästa för att göra livet så dåligt som det går (för den delen kommer inte James så bra överens med George pappa heller). Men hans lärare, Merriot tycker att han ska ställa upp i den årliga trekampen som hålls på skolan: Hellebore cup. Men för oturens skulle ställer George ”Hellebore” också upp. Men innan sprinter loppet ser James hur hans pappa ger honom några tabletter från en ask, och dom där tabletterna är bara början till ett sjukt projekt borta i skottland.

James är på väg tillbaka till sin faster, men på vägen ditt träffar han oväntat en blivande vän. Kelly Red, en pojke några år äldre än James själv, får James hjälp att smitta på natt tåget obemärkt och träffas senare på en cirkus. Där dom tillsammans spöar upp två angripare som skickats av George. Men skumma skare händer borta vid Lord Hellebores slott, fästning, borg? (skit samma vad man ska kalla det?) och en överdrivet skots man, köttpackaren, smyger omkring, runt slottet, om han är vän eller fiende är inte helt klart. Men av någon anledning, sattsar James och Kelly allt, inklusive livet på spel, när dom ger sig in på Hellebores förbjudna område för att ta reda på vad som är i görningen.

Ingen hjälp av polisen, inga misstanka från byborna, bara två unga pojkar och en psykiskt galen Amerikan.

Silverfena är en av dom bästa böcker jag läst. Även om jag mest fastnar för fantasy så kunde jag inte bara släppa den här boken, jag sov med den, jag läste på lektioner, under maten, vid tv:n, innan träning, efter träning, tänkte på den under träning. Om du inte har läst den så går du till närmaste bibliotek och lånar den, eller om möjligt köper den. Men efter att du läst detta så måste du göra en sak…
LÄS DEN!!!

Mina favorit stycken ur boken:

”För mig handlar sport framför allt om att ta sig an en pojke och göra honom till man. Idrott gör att man blir stark och sund. Det säger att slaget vid Waterloo vanns på Etons idrottsplaner. Men vi måste också se framåt, mot kommande slag och kommande krig. Vi måste vara starkast!” Han spärrade upp de blekblå ögonen och lät blicken svepa över publiken. ”Världen därute är fruktansvärd, och är man inte beredd att slåss så dör man. Ja, just dör. Jag såg en del under kriget – mäns vars inälvor slitits ut, med hud som blivit grön av förruttnelse…”

James och Tommy såg på varandra. Vad yrade Hellebore om? Det lät knappast som ett passande tal för en skoltävling. Och än hade han inte slutat…

”jag såg män som blivit blinda”, vrålade han, ”män utan armar och ben. Jag använde döda kroppar som gångbrädor för att inte behöva trampa i leran, och det reagerade jag inte ens på! Visst fanns det människor som tappade förståndet därute, men inte jag, inte!”
”Det kan ju diskuteras”, mumlade James, och Tommy frustade till av undertryckt skratt.”

Munnen värkte och blod droppade från såret där ålen hade bitit honom. Han slog i vattnet, men inget kunde skrämma de här vilddjuren.
Och sedan skymtade han något i ögonvrån. … en man som kom springande längst den bortre stranden. Han vinkade som besatt och ropade återigen på hjälp. Nu brydde han sig inte längre om ifall det här var en av godsets anställda. Allt var bättre än att sitta fast här med de hemska monstren.

Mannen sprang närmare och dök ner i sjön.

Pojken ville skrika: ”nej! Inte ner i vattnet. Inte ner till ålarna.” men sedan fick han se ett huvud komma upp till ytan. Läget var under kontroll. Nu skulle han bli räddad. Mannen simmad rakt mot honom med starka, kraftiga tag. Tack och lov. Tack och lov. Han skulle bli räddad. Ett litet tag glömde han nästan bort ålarna, så koncentrerad var ha på mannen som stadigt närmade sig. Men så gjorde en ny framstöt från ålarna att han tappade balansen och återigen omfamnades av hundratals vilt ringlande snaror av kallt skinn.

Nej. Nej, han tänkte inte låta dom vinna. Han vevade med armarna, sparkade med benen, tog sig upp ur djupet igen, flämtade och kippade efter luft. Men vart hade mannen tagit vägen? Han hade försvunnit. Pojken såg sig desperat omkring. Hade ålarna fått tag i honom? Allt var tyst. Rörelserna i vattnet verkade ha upphört, nästan som om inget av allt det här någonsin hade hänt … Och sedan fick pojken syn på honom under vattenytan, en stor mörk skepnad bland ålarna. Plötsligt sköt han upp genom ytan med ett väldigt plask, och pojken skrek.
Det sista han såg innan han sjönk ner i det svarta djupet igen var mannens ansikte. Fast det var inget mänskligt ansikte … Det var ett ålansikte, ett mardrömsansikte utan haka, med tjocka, dallrande läppar och mungipor där öronen skulle ha suttit, och slät, grå alldeles hårlös och hårt spänd hud. Framsidan av huvudet var deformerat och liksom framåttryckt, så att näsan blivit skrämmande platt och näsborrarna var utdragna snett på tvären. De utbuktande ögonen hade tvingats så långt isär att det inte verkade det minsta mänskliga. De skräckinjagande, tjocka läpparna gled upp och en frustande, rapande väsning exploderade i kvällningen.

Som sagt, detta är ingen fantasy, men om du är ett fantasy fann måste du ändå läsa den, du kommer inte ångra dig…

// Jenny Olsén

erik praoar

Jag Praoar den här veckan och ska skriva lite om några bra fantasy böcker som jag har läst. Hans majestäts drake är en av mina favoriter. Den är den första i en serie med hittills fem böcker över satta till svenska. Boken utspelar sig på 1800-talet under napoleonkrigen. Skillnaden är att det finns drakar(mest inom armén). Huvudpersonerna är en kapten i engelska flottan och en drake. Kaptenen heter Laurence och hittar draken på ett kapat skepp och ger honom namnet Temeraire.(Föresten kan drakar prata i den här boken.) De blir med i flygkåren och upplever många äventyr. Den här boken är annorlunda eftersom de flesta fantasy böcker utspelar sig på medeltiden och det finns inga trollkarlar. Gillar man drakfantasy är det här en bra bok. Den är skriven av Naomi Novik.

En anan bra fantasy är Magi av Angie Sage. Det är en ”riktig” fantasy med trollkarlar, magi och massor av roliga djur och karaktärer. Boken börjar med att en man är på väg hem från skogen och hittar ett spädbarn i snön och tar med det hem till sin familj trots att han redan har 6-7 barn. Samma natt blir drottningen dödat av en lönnmördare och hennes nyfödda dotter försvinner. Efter drottningen tar en korrupt vaktchef över men han styrs av en ond trollkarl som vill bli övermagiker i ett torn i borgen där mycket av historien utspelar sig. Spädbarnet som mannen hittar visar sig vara prinsessan och när trollkarlen får veta det måste hon och hennes vänner fly från borgen. Boken är första delen i en serie med ganska många böcker så om man gillar den finns det mer att läsa.

En till bra bok som jag har läst är slaget om keladon av Philip Caveney. Den handlar om Sebastian Darke som ska bli narr eftersom hans pappa var det men Sebastian är inte bra på det. Han åker i alla fall i väg med sitt talande buffeldjur Max (som alltid gnäller) mot keladon för att bli narr där. På vägen träffar han krigaren Cornelius och prinsessan Kerin och de tre ger sig av mot Keladon men där väntar mer äventyr. Den här boken är också första delen i en serie den här serien har hittills tre delar men det ska komma fler.

Tack för tipsen Erik!

// L

sofia praoar

Hej mitt namn är Sofia och jag praoar på biblioteket den här veckan. Linda har bett mig att skriva ett litet blogg inlägg så nu har jag tänkt skriva lite om böcker och vad jag har fått göra denna vecka. Jag kan börja med en helt fantastisk bok som jag har läst. Den heter ”Innan jag dör”, den handlar om en 16 årig tjej som har cancer och har fått reda på att hon inte har så lång tid kvar att leva. Hon börjar skriva en lista om saker hon vill göra innan hon dör. Man får följa henne när hon gör olika saker. Men nummer 1 är att bli av med oskulden, tyvärr så är inte allt så lätt som hon har tänkt sig.

De flesta av oss känner vi någon som har eller haft cancer. En del överlever och vissa klarar inte tyvärr hela vägen, och så är det ju tyvärr för den här tjejen i boken. Ibland så kan det kännas som att boken blir tråkig, men jag kände att jag var tvungen att läsa hela boken för att få reda på hur allt hände i slutet. Den kvällen jag läste ut boken så grät jag mig till sömns för att den var så sorglig. Det här är absolut en av de bästa böckerna jag någonsin läst, och det känns som att jag har ett starkt band för berättelsen. Så av mig får den i betyg 5 av 5.



Jag har haft super kul här på biblan, gjort massor med roliga saker och även lite tråkiga saker. Först blev jag JÄTTE förvånad att det var så stort och hur många som jobbade här, det är ungefär ca 20 personer som jobbar. Man brukar annars se 2-3 personer åt gången vid disken. Jag har fått gjort biljetter till en föreläsning, gjort en liten reklam ruta på kumlanytt.se, stått vid disken och hjälpt folk och massor mer. Det som var en av de bästa stunderna var på sagostunden här om dagen. Det var för små 3-4 åringar och de hängde verkligen med i berättelsen och skrek, de var super söta. En liten kille började gråta för att han var så rädd för ett troll i berättelsen, men efter allt så fick alla var sin pepparkaka. Det var allt från mig, men kolla gärna in på min blogg .:)

// Sofia

sista sommaren (med dig)

Idag gästspelar Maja:

Detta är Ann Brashares (ni vet hon som skrev Systrar i jeans) första vuxenroman, men eftersom huvudkaraktärerna är så unga tycker jag att den påminner om hennes tidigare böcker. När jag först läst klart boken tyckte jag verkligen inte att den var något att hänga i julgranen. Men nu när det gått nästan en månad har jag märkt att den liksom stannat kvar, att den gjort avtryck. Och böcker som gör avtryck förtjänar verkligen ett blogginlägg här!

Boken handlar om systrarna Alice och Riley och deras vän Paul. Dessa tre har tillsammans spenderat sommar efter sommar på ön Fire Island och boken börjar med att de återvänder för fösta gången på länge, och den enda skillnaden är att de nu är vuxna. Alice och Paul inleder en romans, men går skilda vägar då de känner en skuld mot Riley. Boken är intressant eftersom karaktärerna alltid blickar tillbaka på hur barndomen såg ut och man får därför en bra överblick över hela deras liv tillsammans. I övrigt innehåller den det där som Brashares tidigare böcker gjort, kärlek, sorg, skratt och ilska i en härlig blandning. Läs den och längta tillbaka till sommaren!

// Maja

Nästa bok i vampyrfenomenet

Om du gillade Twilight-böckerna, eller om du helt enkelt bara gillar hela vampyrfenomenet, då är Nattens begär av Sherrilyn Kenyon någonting för dig. Kenyon tar vampyrerna till en helt annan nivå, det är mer intensivt, svårare och det är betydligt mer sex. Här blandas häxor, vampyrjägare och demoner med en ny typ av vampyr: en svart jägare. Så bered dig på pirr i magen och en sömnlös natt- för när du väl börjat läsa kommer du inte sluta förrän boken är utläst.

/Maja

Bilden lånad här

maja tipsar

Japp, idag blir det gästinlägg, det är favoriten Maja som har ordet:

Vi störtar.
Älskar dig.
Gör vad du vill.
Pappa.

Så inleds boken Gör vad du vill av Erlend Loe. Detta är berättelsen om artonåriga Julie som förlorar sin familj i en flygolycka. Vi får följa Julie ut på flygplansresa efter fllygplansresa genom hennes dagboksinlägg och det är just i flygplanet hon känner sig riktigt trygg och glad, för det är där hon känner sig nära sin familj. I boken finns också härliga karaktärer som Constance, Julies kompis som försöker lösa alla Julies problem genom att ge henne en hund och Geir Julies psykolog som Julie själv hatar över allt annat. Det bästa med Loes bok är att han inte fokuserar på just den hjärtskärande sorgen till skillnad från andra författare som skriver om sorg, istället fokuserar han på Julies ilska och totala hopplöshet, men också hennes snirkliga väg ut ur sorgen.

Visst blir man sugen på att läsa! Kolla upp om den och andra av Loe finns inne här.

Bilden lånad här.

// L

lisa praoar

Vi har en ny prao hos oss i några dagar; Lisa från Kumlaby skola 8B. Här presenterar hon sig själv lite närmare:

Gör helst på fritiden: Läser, sitter vi datorn, tv-spel (t ex nya Super Mario Bros. på Wii)

Vad läser du helst för typ av böcker: Spänning & kärlek

Bra böcker i den genren: Twilightserien, House of night (serie), Vampire Academy (serie)
Bra musik: Det mesta, gärna pianomusik. Lyssnar ALDRIG på hip hop.
Bästa mat: Tacos
Bästa efterrätt: Chokladpudding
Favoritgodis: Det mesta
Bästa ämne i skolan: Kemi, har bäst betyg i det + bra lärare
Tips på bra blogg: Twilightfans

Bilden lånade vi här.

Tack för alla tips Lisa, hoppas du får bra dagar här på biblioteket!

// L

stallet istället

Även idag blir det ett gästinlägg - Ada tipsar om bästa hästböckerna:

"Jag tycker att Lin Hallberg är den bästa hästboksförfattaren just nu. De senaste åren har hon mest skrivit böcker för lite yngre, t.ex. Sigge-böckerna (som kanske några av er har läst?). Förra året kom hon äntligen ut med en lite mer avancerad bok. Den heter Adzerk – den vita hingsten och handlar om Emma som är fjorton år. Hennes föräldrar funderar på att skiljas, men bestämmer sig istället för att ge familjen en ny chans – i Mongoliet! De ska inte flytta dit för alltid, utan bara i ett halvår, men i alla fall! Hur ska Emma klara sig utan sin sköthäst så länge, och kommer hon och Katrine ens vara kompisar när hon kommer tillbaka? Mongoliet visar sig både kallare, läskigare och snart väldigt mycket mer spännande än Emma någonsin kunnat föreställa sig. För i Mongoliet finns det vildhästar …

Jag vill också rekommendera några av Lin Hallbergs tidigare böcker, t.ex. hennes debutbok Robots chans. Den handlar om trettonåriga Mika som älskar hästar men inte får rida för sina föräldrar. På sommarlovet hittar hon Robot, en sjuk ponny som går övergiven i en hage. Efter mycket tjat på ägaren får Mika börja ta hand om Robot, som har ont och inte litar på nån, och med mycket tålamod vinner hon till sist ponnyns förtroende. Om man gillar den första så finns det fyra böcker till om Mika och Robot.

En annan bra bok är Bara min, den första av fem böcker om Sofia och Santos. Efter att sparat pengar i flera år ska Sofia äntligen få köpa sin sköthäst Santos, som inte trivs på ridskolan. Hon hyr en boxplats på en liten gård, men att ha en alldeles egen häst blir jobbigare än Sofia trott. Men också helt fantastiskt!"

Självklart har vi böckerna på bibblan, kom och låna!

// L

hellmouth/hällabrottet

HEJ HEJ!!! Om nån av er läsare kollar på "Buffy the vampire slayer" så vet ni vad "the Hellmouth" vad är.

Och! Om ni bor i Kumla (vilket jag tror alla gör som läser den här fantastiska (!) bloggen) så vet ni vad Hällabrottet är. Visst blir det nästan samma sak om man säger det?!....Va? Eller hur!

Det är alltså inte USA som spelar huvudrollen längre, utan Sverige och KUMLA!!! Det är här i the Hellabrott som alla underjordiska helvetesdemoner kommer att dyka upp!!! Man känner sig både stolt och... (nära på att bajsa på sig av rädsla nu när man vet om det) ja.

Så nu har jag - David den magnifike - berättat var världen ska gå under först!! Så nu kan ni antingen:

1.Utrusta er till tänderna med gevär, gafflar, pinnar allt stuff ni kan hitta!!!
eller
2.Leta efter "the choosen one". Förmodligen är det inte den du tror...

Så nu vet ni...Om ni vill veta mer om det här så...Jag vet inte när eller var i Hällabrottet det kommer att hända...(läskig röst) det kommer bara hända....

Nu säger jag till er för andra gången att titta på Equals Three med RWJ...HAN ÄR SÅ GRYMT BRA!!!

Nu kommer snart den tjocka damen att sjunga så jag ska nog sluta nu...medans jag har chansen :(.....

Soo goodbye everybody My name is David Käck and i approve this message...

Linda hälsar att vi ska snart prata om annat än vampyrer på bloggen. Kanske. Ett boktips så länge: Åsa Schwarz bok Och fjättra Lilith i kedjor. Den är grymt bra!

Bilden lånad här.

// L