2014-06-27

Tre favoritartister!

Titeln säger allt! Idag överger vi litteraturen ("kättare!!" skriker en mossig kulturskribent någonstans i bakgrunden) för att ge oss i kast med en något mer högljudd konstform; musik!!! Jag hade alltså tänkt att tipsa om några av mina favoritartister/band. Kul, kul, kul! Ska försöka variera mig lite så att det blir brett och gott. Finns det något mer att säga? Nej? Då kör vi!!! (OBS att även det här inlägget blir bildfritt pga strul med blogger)

Blood Orange - Blood Orange, eller Devonté Hynes, som han egentligen heter, är något av en mångsysslare. Bara 28 år gammal har Hynés släppt 5 skivor och 2 EPs under 3 olika namn. Från början var han en del av ett punkband, Test Icicle, och när det bandet lagt ner skapade han ett soloprojekt vid namn Lightspeed Champion, och nu kallar han sig alltså Blood Orange. Under detta nya namn släpper han svårkategoriserad musik som ligger närmast RnB, new wave, disco och soul. Låter det fantastiskt? Det är det.
Chamakay - Blood Orange (den här videon är det bästa i mitt liv?? han är så cool att jag vill dö)
Mina favoritspår: Chamakay, Time Will Tell, Chosen.

Bright Eyes -
Jag kan inte prata så mycket om Bright Eyes utan att bli... emotionell, typ. De är obeskrivligt bra, tycker jag. Istället väljer jag att citera en av deras otroliga låttexter. Utdraget kommer från låten When the curious girl realizes she is under glass.

"I started this letter I'm gonna send it to Ruba.
It will be blessed by her eyes on the gulf coast of Florida.
With her feet in the sand and one hand on her swimsuit,
She will recite the prayer of my pen.
Saying, ...time take us forward. Relief from this longing,
They can land that plane on my heart I don't care
Just give me November, the warmth of a whisper
In the freezing darkness of my room."
Bright Eyes - When The Curious Girl Realizes She Is Under Glas


Bat For Lashes -
Det finns inget med Bat For Lashes som inte passar mig. Inget!! Det är känslosamt, teatraliskt och kryptiskt. Natasha Kans soloprojekt följer artisttraditionen skapad av legender såsom Kate Bush och Björk. Hennes texter är målande och mörka, och när de sjungs av en röst såsom hennes kan det inte bli annat än rysningar. Bat For Lashes - Laura (mycket vacker video! alla hennes videor är det, faktiskt)
Favoritspår: Laura, Winter Fields, What's a Girl to Do?

//
Axel Östman

2014-06-26

Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut är utan tvekan den mest tvetydiga roman jag någonsin tagit mig igenom. Detta tänkte jag dock inte på under själva läsningsprocessen, faktum är att jag inte tänkte mycket alls, och svalde det mesta romanen hade att erbjuda med hull och hår. Misstänker starkt att mitt kritiska tänkande tog sommarlov samtidigt som jag gjorde det. Det var först efteråt jag som jag insåg att jag kanske hade varit lite väl godtrogen.

Det är det intressanta med den här boken. Att den kan läsas på så många olika sätt. Jag får fortfarande insikter om boken, inser något nytt eller tänker ännu ett steg längre. Trots att jag inte pratat med någon annan som läst boken tror jag att min upplevelse är ganska allmän. Det är helt enkelt bara en sådan bok som man forsätter läsa även efter att man har vänt det sista bladet.

Boken chockade mig något i början; jag var inte redo för att innehållet skulle vara så...... well, fantasyorienterat. Jag hade förväntat mig en melankolisk bok som fick mig att gråta, och även om den visserligen har en viss melankolisk feeling är den till lika stor del rolig och härlig. Som sagt tror jag det är viktigt att vara uppmärksam när man läser Ocean vid vägens slut, eftersom berättaren är en vuxen man som minns sitt sjuåriga jags upplevelser. Allting kanske inte är sant, eller, allting kanske inte hände som hans minns det? Betyder det att berättaren ljuger för sina läsare? Inte
nödvändigvis. Minnen är mysteriska, det tror jag de allra flesta håller med om. Om jag skulle säga ett tema för boken är det just det; hur man kommer ihåg saker och ting.

Jag rekommenderar boken helhjärtat. Det är en sådan berättelse som gör att man riktigt känner sig bli mer intelligent ju längre man läser, känner hur sinnet expanderar inuti sitt kranium för varje sida man vänder.

// Axel Östman - er gästbloggare

2014-06-25

Filmrecension - Förr eller senare exploderar jag

 Förr eller senare exploderar jag


Förr eller senare exploderar jag. The Fault In Our Stars. TFIOS. Kärt barn har många namn. Väntan har varit lång för oss som tänkt på filmatiseringen minimum en gång om dagen sedan projektet offentliggjordes för drygt ett och ett halv år sedan, men nu är den äntligen här. Lyckan är här, och den är totalitär! Så borde det i alla fall kännas för mig, som tills för ungefär sex månader sedan kallade The Fault In Our Stars min favoritbok, alla kategorier. Själva läsningen av boken skedde på ett shabbigt hotellrum i London, där jag låg ensam, eftersom jag var förkyld och resten av mitt resesällskap (läs: min familj) var ute på vilda äventyr (läs: ofattbart långa promender och middager på "exotiska resturanger", ni vet, sådana som det förvånar en inte stängts ner av hälsovårdsverket. Mottot på våra familjeresor är definitivt "ser det ut som en matförgiftning waiting to happen? perfekt) och jag hade varit på Foyles dagen innan.

Jag läste ut boken under kvällens gång, och sedan läste jag den igen vid hemkomsten. Jag minns inte exakt hur lång tid det tog innan jag beställde hem resten av John Greens böcker,  men det var definitivt inget ansenligt tidsspan. Dock minns jag att jag inte dröjde länge vid någon utav dem: de lästes av mig på samma sätt som man äter snabbmakaroner. Det är gott i början och ett tag efteråt, men tillslut mår man mest illa. Jag överdoserade helt enket på John Green, då jag samtidigt som jag läste hans böcker plöjde mig igenom alla de youtubeklipp han laddat upp under sju års tid. Långsamt började jag alltså utveckla ett agg mot John Green, och gick in med en viss skepitisism till allting han på något sätt låg bakom.

Det var bakgrunden till min relation med John Greens verk fram till i måndags då jag med min syster packade bilen (uttryck såklart, jag packade inte på riktigt någonting för att åka in till Örebro, lol vad tror ni om mig egentligen) och sjungandes Arctic Monkeys körde in till det vi trodde skulle bli en gråtfest av sällan skådad magnitud. Vi köper våra popcorn. Vi kissar innan föreställningen (det gäller att vara väl förberedd). Vi viskar nervöst till varandra om filmens innehåll och skådespelarna (ser inte Ansel Elgort lite ut som en groda? Padda kanske? Det finns något där). Reklamerna rullar långsamt. Så börjar det. Och jag känner mig förvånanssvärt opåverkad av hela grejen. Omkring mig i salongen står tårarna som spön i backen, och visst. Jag blir lite tårögd. Men inte mer än så.

                                                                          Lika som bär?



Filmen känns mer rolig än sorglig. Kanske är det medvetet? På något sätt känns även allt det jag älskade med boken bara billigt, som en hollywood klyscha när det går från text till filmform. Jag vet inte. Hela upplevelsen blir ett antiklimax. Den var inte dålig, försäkrar vi varandra i bilen hemmåt. Den var bra. Isaac var ju jätterolig. Och vilka skådesspelarprestationer. Den var bra. Bara det att den här gången räckte inte bra. (Axel Östman - gästbloggare)