2012-09-19

som om jag frågat

Det som gör Johanna Lindbäcks böcker så bra är, tycker jag, att hon går in i det lilla och visar hur stort det är. Jamen ni vet ju själva att ungdomsböcker vimlar av tragik på högsta nivå; mord, övergrepp, sjukdom, mobbing, anorexia m.m. m.m. Jag menar inte att det är dåligt. Tonåren är ju en tid som är dramatisk, sjukt mycket händer och man mår verkligen ganska ruttet emellanåt, men det måste ju inte vara på grund av en nationell katastrof. Det kan vara nog så dramatiskt med föräldrar som separerar på prov och att ens två bästa kompisar blir ihop – med varandra! 

Det var på skolan, vid cyklarna. En morgon. Hemligt. Det var tydligt att det inte var meningen att någon skulle se dem, och de visste inte att jag gjorde det. Saga log och strök Lukas över kinden efter snabbpussen, och sen gick de mot ingången men var noga med att inte hålla händerna eller avslöja sig på något annat sätt. Jag hade aldrig sett henne le mot någon sådär trots att vi bott på samma gata sen vi var fyra och tillbringat hur mycket som helst tillsammans.


Nu är det ju inte så att John kommer på att shit, jag är ju kär i Saga, varför har jag aldrig sagt nåt, utan mer besvikelse över att ingen av dom anförtrott sig år honom. De är ju för fasen kompisar, eller? Och vem ska han hänga med nu? Alla självklara enkla umgåstillfällen är ju hux flux borta. För seriöst – hur kul är det att sitta bredvid ett förälskat par som låtsas att det är kul att umgås alla tre? Ett par som i själva verket bara sitter och tänker på vad de egentligen skulle vilja göra? Och även om det legat i luften under en längre tid känns föräldrarnas beslut att separera så tungt. Vem ska han prata med nu när han dessutom gjort sig osams med både Lukas och Saga? Med Line kanske...

Självklart blev det sträckläsning även denna gång, men jag hade nog önskat mer lööööve. Fast det är ju jag.

// L

2012-09-18

det är jag som är caroline

Ursäkta uttrycket, men herrejävlar! Hon drar fram som en tornado Caroline. (Caro Linn uttalas det, inte Caroline som man först tror när man ser titeln). Jag skrev för ett tag sedan om Alaska och ställde frågan om jag hade träffat någon Alaskaperson i verkliga livet och kom fram till nja. Det närmaste jag kan komma är Holly Golightly i Breakfast at Tiffany’s, en av mina favoritfilmer. Så kommer då en Caroline… Någon har jämfört henne med Lisbeth Salander, men jag vet inte. Många verkar störa sig på att hon är så bra på allt, men jag vet inte där heller. Jag gillar Caroline! Tror att jag skulle älska att hänga med henne som kompis, trots att hon bara är 17 år. 17 år men med en självkännedom som jag som 38-åring avundas henne. Precis som hos Alaska finns det en stor sorg i Carolines liv, men nu går vi händelserna lite i förväg.

Caroline flyttar hemifrån. Hon fixar inte fler mammabråk, hon bara drar. Det får ordna sig liksom. Och det gör det. Fast inte börjar det speciellt bra när hon tvingas söka upp Niklas, exet, som hon krossade hjärtat på. Kanske kan hon bo där lite grann bara?

Tack vare pappans kontakter lyckas hon skaffa sig ett jobb i en delikatessdisk på en stor mataffär. Matlagning är Carolines stora passion och begåvning, något hon delar med sin pappa. (Efter att ha läst den här boken känner man sig r ä t t misslyckad när man är en av dem som använder buljongtärningar…  ) Eftersom hon inte kan bo hos Niklas för evigt lyckas hon nästla sig in i ett kollektiv och får bo i typ matkällaren. Där träffar hon Stephanie, den första som faktiskt förstår henne fullt ut och den första som Caroline släpper allra längst in. Stephanie är en fyrtionåntingårig f.d. fotomodell och knarkare som nu pluggar till sjuksköterska. De blir enormt viktiga för varandra.

Caroline vet precis hur hon ska använda sig av sina fördelar, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Killar (och några tjejer) blir som besatta av henne, men när hon själv ramlar dit och vågar visa sig sårbar blir det katastrof.

Det här är en actionladdad bok om en självlysande tjej som kanske snart vågar stanna upp, sluta fly och ta itu med sina plågsamma minnen. Rekommenderas varmt.

// L

2012-09-07

en skejtares dagbok

Den här boken är inte ny, men vad gör det? Den är rolig. Okomplicerad. Ibland är det precis det man behöver.

Precis som Bert skriver Arvid dagbok. Han ska precis börja nian, det känns inget vidare. Sommarlov, skejta och hänga med kompisarna är r ä t t mycket skönare. Och så det här med tjejer. Arvid känner sig misslyckad eftersom han aldrig hånglat med någon. Han har inte ens spytt av dåligt vin. Något måste göras!

Om det inte vore för den pestiga matteläraren Lingonet skulle nog Arvid ändå trivas rätt bra i skolan, men när han står inför hotet om bli underkänd kör det ihop sig på alla fronter. Hur ska han kunna hålla föräldrarna utanför? Och ännu viktigare: när en tjej äntligen verkar intresserad - hur gör man då?

Läs mer om Arvid i En skejtares frestelser och En skejtares oskuld, Andreas Soneryd heter författaren.

// L