2012-09-19

som om jag frågat

Det som gör Johanna Lindbäcks böcker så bra är, tycker jag, att hon går in i det lilla och visar hur stort det är. Jamen ni vet ju själva att ungdomsböcker vimlar av tragik på högsta nivå; mord, övergrepp, sjukdom, mobbing, anorexia m.m. m.m. Jag menar inte att det är dåligt. Tonåren är ju en tid som är dramatisk, sjukt mycket händer och man mår verkligen ganska ruttet emellanåt, men det måste ju inte vara på grund av en nationell katastrof. Det kan vara nog så dramatiskt med föräldrar som separerar på prov och att ens två bästa kompisar blir ihop – med varandra! 

Det var på skolan, vid cyklarna. En morgon. Hemligt. Det var tydligt att det inte var meningen att någon skulle se dem, och de visste inte att jag gjorde det. Saga log och strök Lukas över kinden efter snabbpussen, och sen gick de mot ingången men var noga med att inte hålla händerna eller avslöja sig på något annat sätt. Jag hade aldrig sett henne le mot någon sådär trots att vi bott på samma gata sen vi var fyra och tillbringat hur mycket som helst tillsammans.


Nu är det ju inte så att John kommer på att shit, jag är ju kär i Saga, varför har jag aldrig sagt nåt, utan mer besvikelse över att ingen av dom anförtrott sig år honom. De är ju för fasen kompisar, eller? Och vem ska han hänga med nu? Alla självklara enkla umgåstillfällen är ju hux flux borta. För seriöst – hur kul är det att sitta bredvid ett förälskat par som låtsas att det är kul att umgås alla tre? Ett par som i själva verket bara sitter och tänker på vad de egentligen skulle vilja göra? Och även om det legat i luften under en längre tid känns föräldrarnas beslut att separera så tungt. Vem ska han prata med nu när han dessutom gjort sig osams med både Lukas och Saga? Med Line kanske...

Självklart blev det sträckläsning även denna gång, men jag hade nog önskat mer lööööve. Fast det är ju jag.

// L

Inga kommentarer: