2011-03-31

komma över


Ooops, det blir visst tema dumpningar på bloggen den här veckan... Dagens boktips blir Ingrid Olssons Komma över. Det är fem dagar och sju timmar sedan hon gjorde det. Slut. Jeppe sitter i sin sunkiga andrahandslägenhet som han just flyttat in i (med en monsterstor råtta som enda sällskap) och fattar ingenting. Det är två månader till skolan börjar, hela sommarlovet ligger framför med sol, bad och fester och han borde vara hur glad som helst, men vem är han utan Emma?

Han väntar och väntar på att hon ska komma på att hon gjort ett misstag, men så möter han henne helt plötsligt hand i hand med en annan, en äldre kille, konstnärstyp. Och på Facebook har hon redan listat att hon är i ett nytt förhållande. Kompisen Juggo försöker få honom att fatta att det är slut på allvar, dags att gå vidare och yada yada, men det är sjukt svårt. Nog försöker han, men hur stänger man av kärleken? Kan man inte bara snabbspola förbi hela sorgtramset och bestämma sig för att man gillar någon annan?

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag verkligen gillar den här boken.

// L


2011-03-30

jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag



Jag sällar mig till hyllningskörerna. Det blev sträckläsning på tåget till Stockholm i lördags och medan jag läste såg jag (på FB) att min goda vän och före detta kollega Ada Wester, förläggare till boken, just satt och fikade med Sara Ohlsson som författaren heter, så då kunde jag ju hälsa henne direkt att jag verkligen gillade boken. All respekt till Gilla böcker, som även ligger bakom favoriterna Här ligger jag och blöder samt Himlen börjar här.

Hur reagerar man när man helt plötsligt utan förvarning blir dumpad av sin kille? Olivia fattar ingenting. Out of the blue annonserar John att det inte funkar längre. Vaddå inte funkar, de har det ju hur bra som helst!?

- Du är så ung, säger han. Jag borde också säga något, eller kanske gråta lite. Jag borde åtminstone tappa andan. Eller skrika att han inte kan göra såhär, att det är orättvist och att jag faktiskt alltid har varit ung, att han inte kan komma nu efter tre år och helt plötsligt bara "jag hörde att du är 17 år, haha, jag är ju snart 21, såhär kan vi inte ha det. Men jag är tyst. Jag sitter kvar som om ingenting har hänt. Tänker på allt jag skulle komma ihåg att fråga nu när han äntligen är här; om hans nya klass, om hans mamma, om Emmas present. Nu måste jag gå ensam på Emmas fest.

Olivias kompis Emma är helt säker på att han kommer att ändra sig och tillsammans gör de upp en plan för hur Olivia ska bete sig för att få tillbaka John. Det går så där. Man undrar lite varför Emma är så himla angelägen, det känns som att hon mest vill för sin egen skull, att det är roligare för henne om allt fortsätter precis som det var innan.

Olivias sorgeperiod, för det är precis vad det är, blir minst sagt innehållsrik. Hon börjar undersöka vem hon är egentligen - nu när inte John lägger sig i längre.

Den perfekta flickvännen enligt John: söt (men inte för sexig), glad och rolig (men inte för gapig och flamsig), snäll och omtänksam.


Hon kanske visst det vill vara sexig! Och kanske hångla lite (mycket) med någon som hon inte är kär i, bara för att hon känner för det! Olivia brottas med sin självbild - vad är ok och inte ok? Kanske ska man bara ta och skita i vad andra tycker? Sista citatet, jag lovar :)

/../ två killar kommer in. - Alltså hon är så bra, vet du vad hon sa i fredags? - Nej, vadå? - Hon bara "visst, jag kan följa med dig hem, men jag bestämmer". - Haha, hårt eller? - Nej, alltså inte alls på det sättet. Mer, du vet, självsäkerheten. Jag hatar brudar som bara sitter och ler och väntar på att man ska dra hela showen. - Eller hur, och sen ska de hålla på och spela ointresserade. Typ vara fina flickan och leka oskuldsfull. Får en att känna sig som värsta våldtäktsmannen bara för att man tycker hon är snygg. - Det är så stört. Varför kan de inte bara erkänna att de är lika kåta som vi? Hallå, jämställdheten, kom igen liksom. /.../ Jag vet inte vad som händer och varför och hur och när men något inom mig är annorlunda. Bättre, gladare, ivrigare. Kanske har jag bara tröttnat på att tycka synd om mig själv. Kanske har jag bestämt mig.


Och så vill John helt plötsligt bli ihop igen. Olivia - vad gör du nu? // L



2011-03-25

syndabock


Mark och Shaleem är bästa kompisar och ser det som självklart att finnas där för varandra, men så händer det ofattbara.

Vi sitter på engelsklektionen när någons mobiltelefon ringer. Vår lärare, mr Hodge, blir irriterad. "Vems är det där? Mobilerna ska vara avstängda under lektionstid." Shaleem flinar mot mig. "Det är Kellys", viskar han. "Jag slår vad om att det är hennes pojkvän igen". "Antagligen", säger jag. "Han tänker säkert dumpa henne - för tredje gången den här veckan".

Men det är inte Kellys mobil. Det är Adams, och han svarar innan mr Hodge hinner stoppa honom. "Ja?" säger han. "Vad är det?" Sedan händer något märkligt. Det är som om han förvandlas till sten. Hans ansikte blir alldeles stilla. "Stäng av den där telefonen!" ropar mr Hodge. Men Adam bara sitter där utan att röra sig. Sedan släpper han mobilen. Den landar på golvet med en skräll. "Jag måste gå", säger han. "En bomb har exploderat. Min pappa är på sjukhus." Och så reser han sig upp och lämnar klassrummet.

Bombdramat visar sig ha fått förödande konsekvenser för många människor. När en grupp islamister tar på sig skulden för dådet blir stämningen på skolan alltmer hätsk och vreden vänds mot klassens muslim – Shaleem. Till en början är det självklart för Mark att stå upp för sin vänskap med Shaleem och försvara honom när andra snackar skit, men det blir allt svårare. Hur mycket orkar han själv med egentligen och är han beredd att bli utstött och misshandlad för sin väns skull?

Lättläst och spännande från Argasso.

//L


2011-03-23

hej och tack för ingenting


"Jag är sjukt höjdrädd och står vid kanten av ett stup. Bara svart kaos i huvudet. Jag vet knappt hur jag hamnade här. Det far några suddiga tankar genom kaoset. Nåt om att allt bara ska rättas till nu. Det är ett misstag att jag finns. Ett misstag av naturen. Ingen har haft någon glädje av det - bara besvär. Några steg närmare. Stenar rasar ner. Det suger till i magen. Jag har i 16 år varit en helt onödig människa. Det räcker. Hej då. Hej och tack för ingenting! Det finns i alla fall ingen återvändo. Brevet till mamma är postat. Det är bara att gå vidare. Ett steg till. Jag mår plötsligt illa. Telefonen piper till. Nån bryr sig och det är så dags. Jag kastar telefonen i en båge över stupet ner i ravinen. Och det tar overkligt lång tid innan den krossas där nere. Jag vacklar till.
- Men vad gör du?
Rösten får mig att vackla till igen. Och plötsligt märker jag att benen skakar så att dom knappt bär mig längre.
- Du kan ju ramla ner!
- Det är det som är meningen, mumlar jag.
- Gå bort därifrån!
Jag vänder mig om och ser en liten jävla skitunge som sitter där och sabbar allting. Varför just nu och just jag? Ska jag inte ens klara av det här? Hoppa när han ser på, det kan jag inte göra, det går bara inte. Jag tänker inte förstöra ytterligare ett liv som det sista jag gör."

Snacka om otippad vänskap. Elsa är 16 och Sigge "bara en liten lort", ändå är det något som gör att de blir vänner. Elsa känner att det mörka molnet som är hennes ständiga följeslagare knappt känns av när Sigge finns i närheten. Från att inte ens ha vetat om den andres existens ”råkar” de ge sig ut på en slags odyssé genom Sverige tillsammans. Elsa har nämligen skickat ett brev som aldrig får hittas och måste därför så snabbt det bara går ta sig från Kalmar hem till Orminge för att förstöra brevet och Sigge vågar helt enkelt inte lämna henne ensam. Tillsammans blir de bästa teamet och lyckas hela tiden hitta sätt att ta sig fram på, utan vare sig pengar eller mobil. Någonstans halvvägs gör sig Elsas stora livstrauma påmint – hon tror sig äntligen förstå vem som är hennes pappa. Mamman har alltid vägrat berätta, men Elsa har lagt ihop de fragment hon trots allt snappat upp och inser att hon måste hitta honom till varje pris. Kanske är han precis det hon alltid saknat?

Måns Gahrton är tillbaka med en spännande bok som går snabbt att läsa. Rekommenderas!

// L


2011-03-18

ibland behöver man skratta


Eller hur!? Inte minst med tanke på allt sorgligt som händer i Japan just nu. Jag tänkte lista några böcker som åtminstone har fått andra att skratta. Fyll gärna på med fler tips i kommentarsfältet.

Då kör vi:

Douglas Adams; Liftarens guide till galaxen
Sherman Alexie; Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian
Marjaneh Bakhtiari; Kalla det vad fan du vill och Kan du säga schibbolet?
Terence Blacker; Pojke/flicka
Helen Fielding; Bridget Jones dagbok
Filip Hammar/Fredrik Wikingsson; Två nötcreme och en moviebox och Hundra höjdare
Andrej Kurkov; Döden och pingvinen och Pingvin försvunnen
Barbro Lindgren; Loranga-böckerna
Erlend Loe; Naiv. Super
John Kennedy Toole; Dumskallarnas sammansvärjning
Sue Townsend; Min hemliga dagbok - Adrian 13 3/4 år

Som en start bara.

Hoppas på en skön helg!

// L



2011-03-15

var med och bestäm!


Visst har ni en massa åsikter om vad kultur borde vara? Nu har ni äntligen chansen att påverka nuet och framtiden för er som är unga i Örebro län inom just kulturområdet. För första gången ska det skrivas en stor kulturplan för hela örebroregionen och det skulle ju inte bli något vidare bra av den om ni inte tycker till själva.

Några av de frågor ni får vara med och diskutera är:
- Hur funkar det att fixa arrangemang?
- Hur kan man samarbeta bättre?
- Hur får man alla att känna sig välkomna?
- Finns det något speciellt just med örebroregionen som kan vara värt att lyfta fram?

Sprid gärna denna information vidare till kompisar du tror kan vara intresserade. Ni får bl a träffa Elin Hector från Örebro Kulturhus. Själva mötet blir just på Kulturhuset i Örebro (Järnvägsgatan 8) den 28 mars kl. 18.30. Alla som kommer får baguette och dricka, därför bör ni anmäla er så det inte blir för få mackor :) Maila rikard.aslund@regionorebro.se för anmälan senast den 23 mars.

Ta chansen och gör just er röst hörd!

Bilden är framsidan på Maja Frankels bok Vår förbannade rätt.

// L



2011-03-11

trasdockan


Det läskigaste som finns är det som minst av allt borde vara läskigt men är det ändå. Hänger ni med? Typ clowner, barn och ... dockor! Mina värsta skräckupplevelser har samtliga med nämnda grupper att göra, t ex Det av Stephen King där det springer omkring en ondskefull clown och skrämmer skiten ur folk, Jurtjyrkogården (ja den stavas så), också av Stephen King, där både djur och barn kommer tillbaka från de döda och sen så klart Den onda dockan.

Boken Trasdockan av Chris Powling passar bra in i sammanhanget. Här handlar det om Robbie och hans käraste ägodel - trasdockan Trask. Trask är inte alls som andra dockor, betydligt coolare tycker Robbie. De två är ständiga följeslagare under Robbies uppväxt och det är väl inte förrän han börjar på högstadiet som Robbie känner på allvar att det kanske är dags att låta Trask stanna hemma. Big mistake. Men hämnden är ljuv...

Trevlig helg på er!

// L



2011-03-08

miljövänliga dagen 9 april


Den firas på bibblan med en klädloppis - utan dess like får vi hoppas :) Naturskyddsföreningen ligger bakom arrangemanget och du som privatperson är välkommen att sälja begagnade (hela och rena) barn- eller ungdomskläder, skor och leksaker. Det kostar 100 kr att hyra ett bord.

Intresserad? Hör av dig till Ingalill Teljå på telja@telia.com så får du veta mer. Kolla gärna här också.

// L



2011-03-01

crush


Visst låter det något mer intresseväckande än Kär i New York? Det där med översättningar - både när det gäller bok- och filmtitlar - skulle jag kunna ägna ett helt (bittert) inlägg åt, men hur kul skulle det vara...

Nåväl. Crush (eller Kär i New York som den av någon outgrundlig anledning alltså fick heta på svenska) av Carrie Mac handlar om Hope som växer upp med kärleksfulla hippieföräldrar i ett kollektiv. Hennes storasyster har lämnat familjen, flyttat till New York och tar helt avstånd från deras sätt att leva. Hope fattar inte hur hon kan vara så egobitchig och knäpp!

När vi träffar Hope befinner hon sig tillsammans med föräldrarna på en flygplats med sin lilla hund är i handväskan. De ska flyga åt olika håll och vara ifrån varandra under en lång tid för första gången. Föräldrarna ska till Thailand för att starta en skola och Hope tvingas till N.Y. för att bo hos storasystern. Efter att ha haft en historia med en gift man (!) vågar Hopes föräldrar helt enkelt inte låta henne stanna hemma själv.

På planet träffar Hope en trevlig kvinna med ett skrikande tvillingpar som hon hjälper. Tack vare den kontakten kan hon flytta ifrån sin jobbiga storasyster och bli barnflicka hos Maira och hennes tjej. Mötet med N.Y. blir spännande på många sätt för Hope, men inte anade hon att Daisy, hunden, skulle spela en avgörande roll i mötet med en ny och omvälvande kärlek…

// L