Jag sällar mig till hyllningskörerna. Det blev sträckläsning på tåget till Stockholm i lördags och medan jag läste såg jag (på FB) att min goda vän och före detta kollega Ada Wester, förläggare till boken, just satt och fikade med Sara Ohlsson som författaren heter, så då kunde jag ju hälsa henne direkt att jag verkligen gillade boken. All respekt till Gilla böcker, som även ligger bakom favoriterna Här ligger jag och blöder samt Himlen börjar här.
Hur reagerar man när man helt plötsligt utan förvarning blir dumpad av sin kille? Olivia fattar ingenting. Out of the blue annonserar John att det inte funkar längre. Vaddå inte funkar, de har det ju hur bra som helst!?
- Du är så ung, säger han. Jag borde också säga något, eller kanske gråta lite. Jag borde åtminstone tappa andan. Eller skrika att han inte kan göra såhär, att det är orättvist och att jag faktiskt alltid har varit ung, att han inte kan komma nu efter tre år och helt plötsligt bara "jag hörde att du är 17 år, haha, jag är ju snart 21, såhär kan vi inte ha det. Men jag är tyst. Jag sitter kvar som om ingenting har hänt. Tänker på allt jag skulle komma ihåg att fråga nu när han äntligen är här; om hans nya klass, om hans mamma, om Emmas present. Nu måste jag gå ensam på Emmas fest.
Olivias kompis Emma är helt säker på att han kommer att ändra sig och tillsammans gör de upp en plan för hur Olivia ska bete sig för att få tillbaka John. Det går så där. Man undrar lite varför Emma är så himla angelägen, det känns som att hon mest vill för sin egen skull, att det är roligare för henne om allt fortsätter precis som det var innan.
Olivias sorgeperiod, för det är precis vad det är, blir minst sagt innehållsrik. Hon börjar undersöka vem hon är egentligen - nu när inte John lägger sig i längre.
Den perfekta flickvännen enligt John: söt (men inte för sexig), glad och rolig (men inte för gapig och flamsig), snäll och omtänksam.
Hon kanske visst det vill vara sexig! Och kanske hångla lite (mycket) med någon som hon inte är kär i, bara för att hon känner för det! Olivia brottas med sin självbild - vad är ok och inte ok? Kanske ska man bara ta och skita i vad andra tycker? Sista citatet, jag lovar :)
/../ två killar kommer in. - Alltså hon är så bra, vet du vad hon sa i fredags? - Nej, vadå? - Hon bara "visst, jag kan följa med dig hem, men jag bestämmer". - Haha, hårt eller? - Nej, alltså inte alls på det sättet. Mer, du vet, självsäkerheten. Jag hatar brudar som bara sitter och ler och väntar på att man ska dra hela showen. - Eller hur, och sen ska de hålla på och spela ointresserade. Typ vara fina flickan och leka oskuldsfull. Får en att känna sig som värsta våldtäktsmannen bara för att man tycker hon är snygg. - Det är så stört. Varför kan de inte bara erkänna att de är lika kåta som vi? Hallå, jämställdheten, kom igen liksom. /.../ Jag vet inte vad som händer och varför och hur och när men något inom mig är annorlunda. Bättre, gladare, ivrigare. Kanske har jag bara tröttnat på att tycka synd om mig själv. Kanske har jag bestämt mig.
Och så vill John helt plötsligt bli ihop igen. Olivia - vad gör du nu? // L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar