2014-07-03

Att läsa klassiker - 50 sidor in i Anne Franks dagbok

(Eller Att Koka Soppa På Spik)

(Jag kanske kan skriva om Anne Frank?
 -Men har du verkligen läst tillräckligt långt för att få ihop någonting? 
Äsch, det löser sig)

I stort sett hela den västerländska världen läser Anne Franks dagbok i 13 års åldern. De alla flesta såg det som en pärs, då de fick uppgiften genom skolan. Men alla läste den. Som många sagt innan mig är det ett ovärderligt tidsdokument, ett viktigt steg i att få en uppfattning om vad andra världskriget och förintelsen innebär. Så alla läste den.  Alla utom jag.

Jag förbannar mig själv, så här i efterhand. Det hade varit bra för mig  att läsa den då, i sjuan, när alla mina klasskamrater gjorde det. Jag hade blivit djupt påverkad. Dessutom misstänker jag att mitt dåtida-jag hade kunnat identifiera sig med Anne och hennes funderingar. Men icke. Eftersom att jag var en orimligt stolt besserwisser med ett bokläsarrykte ljög jag om att jag redan hade läst den. Ingen lyckades ens nästan genomskåda mig. Han som läser så mycket, det är säkert sant! Istället fick jag läsa någonting annat, som jag nu inte ens kan erinra mig vad det var för bok. Nöjd blev jag i alla fall, då jag fick verka överlägsen mina klasskamrater. Gud, vilket litet as jag var. Men. Nu är jag i alla fall i gång med processen att sona mina brott - jag läser Anne Franks dagbok.

Jag är 50 sidor in i den här förvånansvärt välskrivna boken. På riktigt alltså, jag tycker jag var en ganska skicklig skribent vid tretton men jag var inte ens nästan på Annes nivå. Hon är till och med bättre än vad jag är i nuläget. Suck. (Är det rimligt att ha mindervärdighetskomplex mot någon som varit död i snart sjuttio år? Det har jag i alla fall). Jag tycker alltid det är svårt att ge sig i kast med klassisk litteratur utanför en klassrumsmiljö, jag är orolig att jag ska missa någon poäng eller själva meningen med boken. Detta behöver jag kanske inte oroa mig för med just den här boken, inte ens Anne var så begåvad att hon använde sig av intrikat symbolik i sin egen dagbok (Eller?).

Hur frustrerande intelligent hon än må ha varit för sin ålder är hennes berättelse gripande och någonting alla borde läsa, speciellt i den tid vi lever i, när det politiska läget ser ut som det gör.

// Axel Östman. (Detta är förövrigt mitt sista blogginlägg då jag slutar min tid på biblioteket idag. Hoppas det har varit någorlunda roligt att läsa; jag har älskat att skriva de här inläggen. Hej då!)

Vi har älskat att läsa inläggen Axel, det blir tomt utan dig på biblioteket (snyft).