2014-06-25

Filmrecension - Förr eller senare exploderar jag

 Förr eller senare exploderar jag


Förr eller senare exploderar jag. The Fault In Our Stars. TFIOS. Kärt barn har många namn. Väntan har varit lång för oss som tänkt på filmatiseringen minimum en gång om dagen sedan projektet offentliggjordes för drygt ett och ett halv år sedan, men nu är den äntligen här. Lyckan är här, och den är totalitär! Så borde det i alla fall kännas för mig, som tills för ungefär sex månader sedan kallade The Fault In Our Stars min favoritbok, alla kategorier. Själva läsningen av boken skedde på ett shabbigt hotellrum i London, där jag låg ensam, eftersom jag var förkyld och resten av mitt resesällskap (läs: min familj) var ute på vilda äventyr (läs: ofattbart långa promender och middager på "exotiska resturanger", ni vet, sådana som det förvånar en inte stängts ner av hälsovårdsverket. Mottot på våra familjeresor är definitivt "ser det ut som en matförgiftning waiting to happen? perfekt) och jag hade varit på Foyles dagen innan.

Jag läste ut boken under kvällens gång, och sedan läste jag den igen vid hemkomsten. Jag minns inte exakt hur lång tid det tog innan jag beställde hem resten av John Greens böcker,  men det var definitivt inget ansenligt tidsspan. Dock minns jag att jag inte dröjde länge vid någon utav dem: de lästes av mig på samma sätt som man äter snabbmakaroner. Det är gott i början och ett tag efteråt, men tillslut mår man mest illa. Jag överdoserade helt enket på John Green, då jag samtidigt som jag läste hans böcker plöjde mig igenom alla de youtubeklipp han laddat upp under sju års tid. Långsamt började jag alltså utveckla ett agg mot John Green, och gick in med en viss skepitisism till allting han på något sätt låg bakom.

Det var bakgrunden till min relation med John Greens verk fram till i måndags då jag med min syster packade bilen (uttryck såklart, jag packade inte på riktigt någonting för att åka in till Örebro, lol vad tror ni om mig egentligen) och sjungandes Arctic Monkeys körde in till det vi trodde skulle bli en gråtfest av sällan skådad magnitud. Vi köper våra popcorn. Vi kissar innan föreställningen (det gäller att vara väl förberedd). Vi viskar nervöst till varandra om filmens innehåll och skådespelarna (ser inte Ansel Elgort lite ut som en groda? Padda kanske? Det finns något där). Reklamerna rullar långsamt. Så börjar det. Och jag känner mig förvånanssvärt opåverkad av hela grejen. Omkring mig i salongen står tårarna som spön i backen, och visst. Jag blir lite tårögd. Men inte mer än så.

                                                                          Lika som bär?



Filmen känns mer rolig än sorglig. Kanske är det medvetet? På något sätt känns även allt det jag älskade med boken bara billigt, som en hollywood klyscha när det går från text till filmform. Jag vet inte. Hela upplevelsen blir ett antiklimax. Den var inte dålig, försäkrar vi varandra i bilen hemmåt. Den var bra. Isaac var ju jätterolig. Och vilka skådesspelarprestationer. Den var bra. Bara det att den här gången räckte inte bra. (Axel Östman - gästbloggare)

Inga kommentarer: