2014-06-26

Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut är utan tvekan den mest tvetydiga roman jag någonsin tagit mig igenom. Detta tänkte jag dock inte på under själva läsningsprocessen, faktum är att jag inte tänkte mycket alls, och svalde det mesta romanen hade att erbjuda med hull och hår. Misstänker starkt att mitt kritiska tänkande tog sommarlov samtidigt som jag gjorde det. Det var först efteråt jag som jag insåg att jag kanske hade varit lite väl godtrogen.

Det är det intressanta med den här boken. Att den kan läsas på så många olika sätt. Jag får fortfarande insikter om boken, inser något nytt eller tänker ännu ett steg längre. Trots att jag inte pratat med någon annan som läst boken tror jag att min upplevelse är ganska allmän. Det är helt enkelt bara en sådan bok som man forsätter läsa även efter att man har vänt det sista bladet.

Boken chockade mig något i början; jag var inte redo för att innehållet skulle vara så...... well, fantasyorienterat. Jag hade förväntat mig en melankolisk bok som fick mig att gråta, och även om den visserligen har en viss melankolisk feeling är den till lika stor del rolig och härlig. Som sagt tror jag det är viktigt att vara uppmärksam när man läser Ocean vid vägens slut, eftersom berättaren är en vuxen man som minns sitt sjuåriga jags upplevelser. Allting kanske inte är sant, eller, allting kanske inte hände som hans minns det? Betyder det att berättaren ljuger för sina läsare? Inte
nödvändigvis. Minnen är mysteriska, det tror jag de allra flesta håller med om. Om jag skulle säga ett tema för boken är det just det; hur man kommer ihåg saker och ting.

Jag rekommenderar boken helhjärtat. Det är en sådan berättelse som gör att man riktigt känner sig bli mer intelligent ju längre man läser, känner hur sinnet expanderar inuti sitt kranium för varje sida man vänder.

// Axel Östman - er gästbloggare

Inga kommentarer: