Helluj! Jag har praoat på Kumla bibliotek hos Linda och det hade väl blivit någon slags tradition att vi praoelever skulle skriva ett inlägg på hennes blogg. Så det är väl lika bra att jag börjar…
Jag har läst boken Silverfena av Charlie Higson. Det är den första boken i serien om unge James Bond (Young Bond) av bokförlaget TIDEN. Men till saken.
James är en tonåring som alla andra, eller nej, det är han inte. Han bor hos sin faster Charminan i skottland efter som hans föräldrar dog i en olycka utomlands när han var runt tio års åldern. han har nyligen börjat på en pojkskola i Eton där han snabbt blir vänner med den indiske pojken Pritpal och Tommy Chong.
En annan pojke på den nye skolan är George Hellebore, han är son till Lord Hellebore som för närvarande äger ett stort gammalt slott i skottland vid sjön silverfena. Slottet ligger mitt på en ö i sjön (som för den delen liknar en stor fisk). Dom kommer ursprungligen från Amerika men flyttade av privata själ. I alla fall så kommer inte James och George på så GOD hand med varandra och George, som är några år äldre gör väl sitt bästa för att göra livet så dåligt som det går (för den delen kommer inte James så bra överens med George pappa heller). Men hans lärare, Merriot tycker att han ska ställa upp i den årliga trekampen som hålls på skolan: Hellebore cup. Men för oturens skulle ställer George ”Hellebore” också upp. Men innan sprinter loppet ser James hur hans pappa ger honom några tabletter från en ask, och dom där tabletterna är bara början till ett sjukt projekt borta i skottland.
James är på väg tillbaka till sin faster, men på vägen ditt träffar han oväntat en blivande vän. Kelly Red, en pojke några år äldre än James själv, får James hjälp att smitta på natt tåget obemärkt och träffas senare på en cirkus. Där dom tillsammans spöar upp två angripare som skickats av George. Men skumma skare händer borta vid Lord Hellebores slott, fästning, borg? (skit samma vad man ska kalla det?) och en överdrivet skots man, köttpackaren, smyger omkring, runt slottet, om han är vän eller fiende är inte helt klart. Men av någon anledning, sattsar James och Kelly allt, inklusive livet på spel, när dom ger sig in på Hellebores förbjudna område för att ta reda på vad som är i görningen.
Ingen hjälp av polisen, inga misstanka från byborna, bara två unga pojkar och en psykiskt galen Amerikan.
Silverfena är en av dom bästa böcker jag läst. Även om jag mest fastnar för fantasy så kunde jag inte bara släppa den här boken, jag sov med den, jag läste på lektioner, under maten, vid tv:n, innan träning, efter träning, tänkte på den under träning. Om du inte har läst den så går du till närmaste bibliotek och lånar den, eller om möjligt köper den. Men efter att du läst detta så måste du göra en sak…
LÄS DEN!!!
Mina favorit stycken ur boken:
”För mig handlar sport framför allt om att ta sig an en pojke och göra honom till man. Idrott gör att man blir stark och sund. Det säger att slaget vid Waterloo vanns på Etons idrottsplaner. Men vi måste också se framåt, mot kommande slag och kommande krig. Vi måste vara starkast!” Han spärrade upp de blekblå ögonen och lät blicken svepa över publiken. ”Världen därute är fruktansvärd, och är man inte beredd att slåss så dör man. Ja, just dör. Jag såg en del under kriget – mäns vars inälvor slitits ut, med hud som blivit grön av förruttnelse…”
James och Tommy såg på varandra. Vad yrade Hellebore om? Det lät knappast som ett passande tal för en skoltävling. Och än hade han inte slutat…
”jag såg män som blivit blinda”, vrålade han, ”män utan armar och ben. Jag använde döda kroppar som gångbrädor för att inte behöva trampa i leran, och det reagerade jag inte ens på! Visst fanns det människor som tappade förståndet därute, men inte jag, inte!”
”Det kan ju diskuteras”, mumlade James, och Tommy frustade till av undertryckt skratt.”
Munnen värkte och blod droppade från såret där ålen hade bitit honom. Han slog i vattnet, men inget kunde skrämma de här vilddjuren.
Och sedan skymtade han något i ögonvrån. … en man som kom springande längst den bortre stranden. Han vinkade som besatt och ropade återigen på hjälp. Nu brydde han sig inte längre om ifall det här var en av godsets anställda. Allt var bättre än att sitta fast här med de hemska monstren.
Mannen sprang närmare och dök ner i sjön.
Pojken ville skrika: ”nej! Inte ner i vattnet. Inte ner till ålarna.” men sedan fick han se ett huvud komma upp till ytan. Läget var under kontroll. Nu skulle han bli räddad. Mannen simmad rakt mot honom med starka, kraftiga tag. Tack och lov. Tack och lov. Han skulle bli räddad. Ett litet tag glömde han nästan bort ålarna, så koncentrerad var ha på mannen som stadigt närmade sig. Men så gjorde en ny framstöt från ålarna att han tappade balansen och återigen omfamnades av hundratals vilt ringlande snaror av kallt skinn.
Nej. Nej, han tänkte inte låta dom vinna. Han vevade med armarna, sparkade med benen, tog sig upp ur djupet igen, flämtade och kippade efter luft. Men vart hade mannen tagit vägen? Han hade försvunnit. Pojken såg sig desperat omkring. Hade ålarna fått tag i honom? Allt var tyst. Rörelserna i vattnet verkade ha upphört, nästan som om inget av allt det här någonsin hade hänt … Och sedan fick pojken syn på honom under vattenytan, en stor mörk skepnad bland ålarna. Plötsligt sköt han upp genom ytan med ett väldigt plask, och pojken skrek.
Det sista han såg innan han sjönk ner i det svarta djupet igen var mannens ansikte. Fast det var inget mänskligt ansikte … Det var ett ålansikte, ett mardrömsansikte utan haka, med tjocka, dallrande läppar och mungipor där öronen skulle ha suttit, och slät, grå alldeles hårlös och hårt spänd hud. Framsidan av huvudet var deformerat och liksom framåttryckt, så att näsan blivit skrämmande platt och näsborrarna var utdragna snett på tvären. De utbuktande ögonen hade tvingats så långt isär att det inte verkade det minsta mänskliga. De skräckinjagande, tjocka läpparna gled upp och en frustande, rapande väsning exploderade i kvällningen.
Som sagt, detta är ingen fantasy, men om du är ett fantasy fann måste du ändå läsa den, du kommer inte ångra dig…
// Jenny Olsén
Jag har läst boken Silverfena av Charlie Higson. Det är den första boken i serien om unge James Bond (Young Bond) av bokförlaget TIDEN. Men till saken.
James är en tonåring som alla andra, eller nej, det är han inte. Han bor hos sin faster Charminan i skottland efter som hans föräldrar dog i en olycka utomlands när han var runt tio års åldern. han har nyligen börjat på en pojkskola i Eton där han snabbt blir vänner med den indiske pojken Pritpal och Tommy Chong.
En annan pojke på den nye skolan är George Hellebore, han är son till Lord Hellebore som för närvarande äger ett stort gammalt slott i skottland vid sjön silverfena. Slottet ligger mitt på en ö i sjön (som för den delen liknar en stor fisk). Dom kommer ursprungligen från Amerika men flyttade av privata själ. I alla fall så kommer inte James och George på så GOD hand med varandra och George, som är några år äldre gör väl sitt bästa för att göra livet så dåligt som det går (för den delen kommer inte James så bra överens med George pappa heller). Men hans lärare, Merriot tycker att han ska ställa upp i den årliga trekampen som hålls på skolan: Hellebore cup. Men för oturens skulle ställer George ”Hellebore” också upp. Men innan sprinter loppet ser James hur hans pappa ger honom några tabletter från en ask, och dom där tabletterna är bara början till ett sjukt projekt borta i skottland.
James är på väg tillbaka till sin faster, men på vägen ditt träffar han oväntat en blivande vän. Kelly Red, en pojke några år äldre än James själv, får James hjälp att smitta på natt tåget obemärkt och träffas senare på en cirkus. Där dom tillsammans spöar upp två angripare som skickats av George. Men skumma skare händer borta vid Lord Hellebores slott, fästning, borg? (skit samma vad man ska kalla det?) och en överdrivet skots man, köttpackaren, smyger omkring, runt slottet, om han är vän eller fiende är inte helt klart. Men av någon anledning, sattsar James och Kelly allt, inklusive livet på spel, när dom ger sig in på Hellebores förbjudna område för att ta reda på vad som är i görningen.
Ingen hjälp av polisen, inga misstanka från byborna, bara två unga pojkar och en psykiskt galen Amerikan.
Silverfena är en av dom bästa böcker jag läst. Även om jag mest fastnar för fantasy så kunde jag inte bara släppa den här boken, jag sov med den, jag läste på lektioner, under maten, vid tv:n, innan träning, efter träning, tänkte på den under träning. Om du inte har läst den så går du till närmaste bibliotek och lånar den, eller om möjligt köper den. Men efter att du läst detta så måste du göra en sak…
LÄS DEN!!!
Mina favorit stycken ur boken:
”För mig handlar sport framför allt om att ta sig an en pojke och göra honom till man. Idrott gör att man blir stark och sund. Det säger att slaget vid Waterloo vanns på Etons idrottsplaner. Men vi måste också se framåt, mot kommande slag och kommande krig. Vi måste vara starkast!” Han spärrade upp de blekblå ögonen och lät blicken svepa över publiken. ”Världen därute är fruktansvärd, och är man inte beredd att slåss så dör man. Ja, just dör. Jag såg en del under kriget – mäns vars inälvor slitits ut, med hud som blivit grön av förruttnelse…”
James och Tommy såg på varandra. Vad yrade Hellebore om? Det lät knappast som ett passande tal för en skoltävling. Och än hade han inte slutat…
”jag såg män som blivit blinda”, vrålade han, ”män utan armar och ben. Jag använde döda kroppar som gångbrädor för att inte behöva trampa i leran, och det reagerade jag inte ens på! Visst fanns det människor som tappade förståndet därute, men inte jag, inte!”
”Det kan ju diskuteras”, mumlade James, och Tommy frustade till av undertryckt skratt.”
Munnen värkte och blod droppade från såret där ålen hade bitit honom. Han slog i vattnet, men inget kunde skrämma de här vilddjuren.
Och sedan skymtade han något i ögonvrån. … en man som kom springande längst den bortre stranden. Han vinkade som besatt och ropade återigen på hjälp. Nu brydde han sig inte längre om ifall det här var en av godsets anställda. Allt var bättre än att sitta fast här med de hemska monstren.
Mannen sprang närmare och dök ner i sjön.
Pojken ville skrika: ”nej! Inte ner i vattnet. Inte ner till ålarna.” men sedan fick han se ett huvud komma upp till ytan. Läget var under kontroll. Nu skulle han bli räddad. Mannen simmad rakt mot honom med starka, kraftiga tag. Tack och lov. Tack och lov. Han skulle bli räddad. Ett litet tag glömde han nästan bort ålarna, så koncentrerad var ha på mannen som stadigt närmade sig. Men så gjorde en ny framstöt från ålarna att han tappade balansen och återigen omfamnades av hundratals vilt ringlande snaror av kallt skinn.
Nej. Nej, han tänkte inte låta dom vinna. Han vevade med armarna, sparkade med benen, tog sig upp ur djupet igen, flämtade och kippade efter luft. Men vart hade mannen tagit vägen? Han hade försvunnit. Pojken såg sig desperat omkring. Hade ålarna fått tag i honom? Allt var tyst. Rörelserna i vattnet verkade ha upphört, nästan som om inget av allt det här någonsin hade hänt … Och sedan fick pojken syn på honom under vattenytan, en stor mörk skepnad bland ålarna. Plötsligt sköt han upp genom ytan med ett väldigt plask, och pojken skrek.
Det sista han såg innan han sjönk ner i det svarta djupet igen var mannens ansikte. Fast det var inget mänskligt ansikte … Det var ett ålansikte, ett mardrömsansikte utan haka, med tjocka, dallrande läppar och mungipor där öronen skulle ha suttit, och slät, grå alldeles hårlös och hårt spänd hud. Framsidan av huvudet var deformerat och liksom framåttryckt, så att näsan blivit skrämmande platt och näsborrarna var utdragna snett på tvären. De utbuktande ögonen hade tvingats så långt isär att det inte verkade det minsta mänskliga. De skräckinjagande, tjocka läpparna gled upp och en frustande, rapande väsning exploderade i kvällningen.
Som sagt, detta är ingen fantasy, men om du är ett fantasy fann måste du ändå läsa den, du kommer inte ångra dig…
// Jenny Olsén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar