Upplösningen alltså. Trots att jag nu alltså läst boken pärm till pärm märker jag att det är svårt att säga något självklart om den. Svårt också att sätta ord på känslan den lämnar efter sig. Jag gillar "don't-f***ing-tell-me-what-to-do"-attityden hos tonårstjejerna och förstår deras längtan efter sammanhang och gemenskap, något att samlas kring. Synd bara att det skulle vara just borrmaskiner, sylar, hammare och plågsamma människoförsök (läs mord). Och det är väl där någonstans jag får lite problem. Inte för att det känns för uppdiktat och overkligt, utan för att jag på sätt och vis förstår deras beteende. Otäckt nära kommer man. För nära. Inte vill man komma till insikt om att alla människor är potentiella dödsmaskiner?
Men läs ändå!
// L (som fortsätter på äckelspåret med boken Stolthet och fördom och zombier)
Men läs ändå!
// L (som fortsätter på äckelspåret med boken Stolthet och fördom och zombier)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar