torka aldrig tårar utan handskar

Jag vet inte hur det är med er, men jag kan aldrig läsa när jag åker bil eller buss. Funkar inte. Jag blir så s j u k t illamående. Så när jag kommer på mig själv att sitta och läsa på en buss i närapå sex (!) timmar så är det nog ett rätt tydligt tecken på att boken är bra.

I lördags satt jag nämligen på en buss mellan Joensuu och Helsingfors (ja, Finland, det stämmer) och det tog sin lilla tid. Efter några dagars konferens var det faktiskt nästan skönt att få sitta och bara ta det lugnt några timmar. Min vän och typ kollega Nanna som precis läst ut Jonas Gardells senaste - Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken - räckte den till mig och jag skulle ju bara bläddra lite i den... Ja eller hur. My God! Jag kunde inte slita mig!

Nu har jag ju alltid gillat Gardells böcker och jag fick lite samma känsla som jag alltid får nr jag läser honom - det gör liksom ont. Ont på alla möjliga sätt. Men vill man ha ont när man läser? Hmm. Jag tror det. Det är ju ett tecken på att boken verkligen förmedlar en känsla och det är precis det jag är ute efter när jag läser - att gå in i andra människors liv och känslor för att få lite perspektiv på mig själv och mitt liv.

Det känns lite onödigt att berätta en massa om handlingen, det har andra gjort mycket bättre, men sammanfattningsvis handlar det alltså om när HIV och AIDS kom till Sverige och hur brutalt det påverkade så många människors liv. Det kommer ytterligare två delar framöver och den 8 oktober har dramatiseringen av romansviten premiär på SvT.

// L