2012-08-22

antiloper

Jag blir så sjukt imponerad över vilka begåvade debutanter det finns i det här landet! Nya författare alltså. Häromdagen var det ju Ida Pyk som hyllades här på Kult i Kumla och idag är det Ester Roxbergs tur.

Nu är ju inte Ester någon riktig debutant egentligen, för hon vann faktiskt Lilla Augustpriset 2004 med diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det, men det är i alla fall hennes romandebut. Och vilken debut sen.

Det finns så mycket som är bra med boken så jag kan överse med några smågrejer som inte riktigt håller hela vägen.

Vad är det som händer med Ellen? Astrid och Ellen skulle väl egentligen inte vara kompisar överhuvudtaget, det finns inte många gemensamma nämnare där, åtminstone inte på pappret. Men vad spelar det för roll när det känns så självklart, när vänskapen blir lika viktig och självklar som att andas? Astrid har svårt att se exakt när det började. När började Ellen förändras? Eftersom det sker stegvis finns det ingen självklar gräns hon passerar förrän hon kollapsar i skolan. Och då är det nog redan försent.

Vänskap. Hur fantastiskt det kan vara och hur outhärdligt på en och samma gång. När man inte längre känner igen sin bästa kompis - hur beter man sig då? Bör man försöka rädda henne? Kan man rädda henne? Astrid känner att hon inte orkar så mycket som hon tycker att hon borde. Hon känner sig ofta som en svikare, men hon orkar inte i alla fall. Det är så mänskligt och sorgligt.

"Det är något jag måste berätta för dig, Astrid. Det är något som har förändrats. Jag kan inte säga när det började, men det känns liksom som att varje kväll är den sista på sommarlovet."


// L (som såg att Sofie ju redan bloggat om boken.. Well well. Vi gillar den båda väldigt mycket :)

Inga kommentarer: