silverfena

Helluj! Jag har praoat på Kumla bibliotek hos Linda och det hade väl blivit någon slags tradition att vi praoelever skulle skriva ett inlägg på hennes blogg. Så det är väl lika bra att jag börjar…

Jag har läst boken Silverfena av Charlie Higson. Det är den första boken i serien om unge James Bond (Young Bond) av bokförlaget TIDEN. Men till saken.

James är en tonåring som alla andra, eller nej, det är han inte. Han bor hos sin faster Charminan i skottland efter som hans föräldrar dog i en olycka utomlands när han var runt tio års åldern. han har nyligen börjat på en pojkskola i Eton där han snabbt blir vänner med den indiske pojken Pritpal och Tommy Chong.

En annan pojke på den nye skolan är George Hellebore, han är son till Lord Hellebore som för närvarande äger ett stort gammalt slott i skottland vid sjön silverfena. Slottet ligger mitt på en ö i sjön (som för den delen liknar en stor fisk). Dom kommer ursprungligen från Amerika men flyttade av privata själ. I alla fall så kommer inte James och George på så GOD hand med varandra och George, som är några år äldre gör väl sitt bästa för att göra livet så dåligt som det går (för den delen kommer inte James så bra överens med George pappa heller). Men hans lärare, Merriot tycker att han ska ställa upp i den årliga trekampen som hålls på skolan: Hellebore cup. Men för oturens skulle ställer George ”Hellebore” också upp. Men innan sprinter loppet ser James hur hans pappa ger honom några tabletter från en ask, och dom där tabletterna är bara början till ett sjukt projekt borta i skottland.

James är på väg tillbaka till sin faster, men på vägen ditt träffar han oväntat en blivande vän. Kelly Red, en pojke några år äldre än James själv, får James hjälp att smitta på natt tåget obemärkt och träffas senare på en cirkus. Där dom tillsammans spöar upp två angripare som skickats av George. Men skumma skare händer borta vid Lord Hellebores slott, fästning, borg? (skit samma vad man ska kalla det?) och en överdrivet skots man, köttpackaren, smyger omkring, runt slottet, om han är vän eller fiende är inte helt klart. Men av någon anledning, sattsar James och Kelly allt, inklusive livet på spel, när dom ger sig in på Hellebores förbjudna område för att ta reda på vad som är i görningen.

Ingen hjälp av polisen, inga misstanka från byborna, bara två unga pojkar och en psykiskt galen Amerikan.

Silverfena är en av dom bästa böcker jag läst. Även om jag mest fastnar för fantasy så kunde jag inte bara släppa den här boken, jag sov med den, jag läste på lektioner, under maten, vid tv:n, innan träning, efter träning, tänkte på den under träning. Om du inte har läst den så går du till närmaste bibliotek och lånar den, eller om möjligt köper den. Men efter att du läst detta så måste du göra en sak…
LÄS DEN!!!

Mina favorit stycken ur boken:

”För mig handlar sport framför allt om att ta sig an en pojke och göra honom till man. Idrott gör att man blir stark och sund. Det säger att slaget vid Waterloo vanns på Etons idrottsplaner. Men vi måste också se framåt, mot kommande slag och kommande krig. Vi måste vara starkast!” Han spärrade upp de blekblå ögonen och lät blicken svepa över publiken. ”Världen därute är fruktansvärd, och är man inte beredd att slåss så dör man. Ja, just dör. Jag såg en del under kriget – mäns vars inälvor slitits ut, med hud som blivit grön av förruttnelse…”

James och Tommy såg på varandra. Vad yrade Hellebore om? Det lät knappast som ett passande tal för en skoltävling. Och än hade han inte slutat…

”jag såg män som blivit blinda”, vrålade han, ”män utan armar och ben. Jag använde döda kroppar som gångbrädor för att inte behöva trampa i leran, och det reagerade jag inte ens på! Visst fanns det människor som tappade förståndet därute, men inte jag, inte!”
”Det kan ju diskuteras”, mumlade James, och Tommy frustade till av undertryckt skratt.”

Munnen värkte och blod droppade från såret där ålen hade bitit honom. Han slog i vattnet, men inget kunde skrämma de här vilddjuren.
Och sedan skymtade han något i ögonvrån. … en man som kom springande längst den bortre stranden. Han vinkade som besatt och ropade återigen på hjälp. Nu brydde han sig inte längre om ifall det här var en av godsets anställda. Allt var bättre än att sitta fast här med de hemska monstren.

Mannen sprang närmare och dök ner i sjön.

Pojken ville skrika: ”nej! Inte ner i vattnet. Inte ner till ålarna.” men sedan fick han se ett huvud komma upp till ytan. Läget var under kontroll. Nu skulle han bli räddad. Mannen simmad rakt mot honom med starka, kraftiga tag. Tack och lov. Tack och lov. Han skulle bli räddad. Ett litet tag glömde han nästan bort ålarna, så koncentrerad var ha på mannen som stadigt närmade sig. Men så gjorde en ny framstöt från ålarna att han tappade balansen och återigen omfamnades av hundratals vilt ringlande snaror av kallt skinn.

Nej. Nej, han tänkte inte låta dom vinna. Han vevade med armarna, sparkade med benen, tog sig upp ur djupet igen, flämtade och kippade efter luft. Men vart hade mannen tagit vägen? Han hade försvunnit. Pojken såg sig desperat omkring. Hade ålarna fått tag i honom? Allt var tyst. Rörelserna i vattnet verkade ha upphört, nästan som om inget av allt det här någonsin hade hänt … Och sedan fick pojken syn på honom under vattenytan, en stor mörk skepnad bland ålarna. Plötsligt sköt han upp genom ytan med ett väldigt plask, och pojken skrek.
Det sista han såg innan han sjönk ner i det svarta djupet igen var mannens ansikte. Fast det var inget mänskligt ansikte … Det var ett ålansikte, ett mardrömsansikte utan haka, med tjocka, dallrande läppar och mungipor där öronen skulle ha suttit, och slät, grå alldeles hårlös och hårt spänd hud. Framsidan av huvudet var deformerat och liksom framåttryckt, så att näsan blivit skrämmande platt och näsborrarna var utdragna snett på tvären. De utbuktande ögonen hade tvingats så långt isär att det inte verkade det minsta mänskliga. De skräckinjagande, tjocka läpparna gled upp och en frustande, rapande väsning exploderade i kvällningen.

Som sagt, detta är ingen fantasy, men om du är ett fantasy fann måste du ändå läsa den, du kommer inte ångra dig…

// Jenny Olsén

här ligger jag och blöder

Ett stort grattis till Jenny Jägerfeld som vann Augustpriset för bästa barn-/ungdomsbok 2010! Boken heter Här ligger jag och blöder och är en av mina nya favoritböcker. (Grattis också till nystartade förlaget Gilla böcker som ligger bakom utgivningen).

Varför är det så bra då? Hmm. Ni vet hur det är ibland när man ska beskriva något som är sådär vansinnigt bra, men när orden kommer så blir det bara platt och ointressant? Så känns det lite nu. Det är liksom omöjligt att göra den här boken rättvisa genom att berätta om den, den måste upplevas! Men ok, jag ska göra ett försök.

Det är Maja som ligger och blöder. Hon råkar såga av sig en bit av ena tummen med en elektrisk sticksåg under en skulpturlektion. Gudars vad ont det gör! Hon tuppar av och när hon senare sitter på akuten och blir omplåstrad dyker hennes pappa upp. Han är övertygad om att hon gjort det med flit - som ett rop på hjälp typ. Maja fattar ingenting, vem sågar av sin egen tumme med flit liksom?

Maja bor med sin pappa och han känner att han inte riktigt vet vem hon är och hur hon mår. Mamman i Norrköping åker hon till regelbundet, men när hon nu kommer dit med tummen i bandage så är mamman försvunnen. Puts väck. Och hennes mobil ligger kvar i lägenheten.

Mysteriet med mammans försvinnande vävs skickligt ihop med Majas tumsmärtor och kärleksäventyr. Den är både vansinnigt rolig och emellan varven djupt sorglig, en balansgång som författaren elegant fixar med skönt ironisk, svartsynt humor. OCH hon får verkligen till slutet. Det hör inte till vanligheterna tycker jag.

Sammanfattningsvis: läs läs läs!!!

// L

oj oj oj

Missa för all del inte höstlovets stora händelse på biblioteket - skrivarskolan! Författaren Ylva Karlsson kommer hit och delar med sig av sina bästa tips under fyra timmar på biblioteket. Allt för en löjligt låg kostnad: 20 kr.

Nu på tisdag den 2 november kl 10-14 på biblioteket. Anmäl dig genom att ringa till biblioteket (588189) eller gå in och säg till direkt. Antalet platser är begränsade så tveka inte för länge...

Just det - ni måste vara 12 år eller äldre.

// L

erik praoar

Jag Praoar den här veckan och ska skriva lite om några bra fantasy böcker som jag har läst. Hans majestäts drake är en av mina favoriter. Den är den första i en serie med hittills fem böcker över satta till svenska. Boken utspelar sig på 1800-talet under napoleonkrigen. Skillnaden är att det finns drakar(mest inom armén). Huvudpersonerna är en kapten i engelska flottan och en drake. Kaptenen heter Laurence och hittar draken på ett kapat skepp och ger honom namnet Temeraire.(Föresten kan drakar prata i den här boken.) De blir med i flygkåren och upplever många äventyr. Den här boken är annorlunda eftersom de flesta fantasy böcker utspelar sig på medeltiden och det finns inga trollkarlar. Gillar man drakfantasy är det här en bra bok. Den är skriven av Naomi Novik.

En anan bra fantasy är Magi av Angie Sage. Det är en ”riktig” fantasy med trollkarlar, magi och massor av roliga djur och karaktärer. Boken börjar med att en man är på väg hem från skogen och hittar ett spädbarn i snön och tar med det hem till sin familj trots att han redan har 6-7 barn. Samma natt blir drottningen dödat av en lönnmördare och hennes nyfödda dotter försvinner. Efter drottningen tar en korrupt vaktchef över men han styrs av en ond trollkarl som vill bli övermagiker i ett torn i borgen där mycket av historien utspelar sig. Spädbarnet som mannen hittar visar sig vara prinsessan och när trollkarlen får veta det måste hon och hennes vänner fly från borgen. Boken är första delen i en serie med ganska många böcker så om man gillar den finns det mer att läsa.

En till bra bok som jag har läst är slaget om keladon av Philip Caveney. Den handlar om Sebastian Darke som ska bli narr eftersom hans pappa var det men Sebastian är inte bra på det. Han åker i alla fall i väg med sitt talande buffeldjur Max (som alltid gnäller) mot keladon för att bli narr där. På vägen träffar han krigaren Cornelius och prinsessan Kerin och de tre ger sig av mot Keladon men där väntar mer äventyr. Den här boken är också första delen i en serie den här serien har hittills tre delar men det ska komma fler.

Tack för tipsen Erik!

// L

ursäkta att man vill bli lite älskad

Älskar titeln och älskar boken. Johanna Thydells nya är briljant. Har kommit ungefär halvvägs men njuter verkligen av varje sida, av alla formuleringar och av de noriska ordspråken. Rätt befriande med en ungdomsbok som inte handlar om super-mega-dunder-ångest eller mord/anorexi/skilsmässor/våldtäkt/... (insert ditt eget exempel here). Inte för att dessa böcker är onödiga eller dåliga utan för att det också behövs "vanliga" böcker.

Nora: Och det är jag som är Nora. Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra. Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen. Jag är inte psykiskt sjuk, inte extremt tjock och jag måste inte röra handtaget fem gånger innan jag går ut. Mina föräldrar är inte skilda, de har inte alkoholproblem och ingen jag älskar har dött. Jag är ung. Jag har hela livet framför mig. Jag borde helt enkelt ha en massa drömmar som jag bara längtar ihjäl mig efter att uppfylla men det har jag inte. Jag spelar inte i nåt band, jag kan inte rita och jag är inte ung och lovande i typ schack. Jag är alltså Nora Johansson. Inte speciell alls överhuvudtaget.

Vem bestämmer vem som ska vara speciell och hur blir man det? Hur kommer det sig att vissa människor bara har "det", att det de säger och gör liksom räknas mer än om någon annan skulle säga och göra just det? Rätt påfrestande att ha en sån som sin bästa vän tycker Nora ibland. När ska hon själv hitta någon att älska och bli älskad av? Någon "som liksom står ut? som liksom tycker att det som är fult ändå är fint? som lyssnar på saker även om de är knäppa? som säger sluta grubbla nu grubblo, kom hit så käkar vi glass? som liksom verkligen älskar? som man kan gå med hand i hand i solnedgången hela natten lång? (Eller vad nu parigt folk håller på med.)."

Ja ni märker ju. Jag skulle kunna citera hela boken för att visa hur bra den är. Men nu ska jag sluta. Bara ett noriskt ordspråk: Alla vägar bär till fuuuuuck. Nu får ni läsa själva!

// L

sofia praoar

Hej mitt namn är Sofia och jag praoar på biblioteket den här veckan. Linda har bett mig att skriva ett litet blogg inlägg så nu har jag tänkt skriva lite om böcker och vad jag har fått göra denna vecka. Jag kan börja med en helt fantastisk bok som jag har läst. Den heter ”Innan jag dör”, den handlar om en 16 årig tjej som har cancer och har fått reda på att hon inte har så lång tid kvar att leva. Hon börjar skriva en lista om saker hon vill göra innan hon dör. Man får följa henne när hon gör olika saker. Men nummer 1 är att bli av med oskulden, tyvärr så är inte allt så lätt som hon har tänkt sig.

De flesta av oss känner vi någon som har eller haft cancer. En del överlever och vissa klarar inte tyvärr hela vägen, och så är det ju tyvärr för den här tjejen i boken. Ibland så kan det kännas som att boken blir tråkig, men jag kände att jag var tvungen att läsa hela boken för att få reda på hur allt hände i slutet. Den kvällen jag läste ut boken så grät jag mig till sömns för att den var så sorglig. Det här är absolut en av de bästa böckerna jag någonsin läst, och det känns som att jag har ett starkt band för berättelsen. Så av mig får den i betyg 5 av 5.



Jag har haft super kul här på biblan, gjort massor med roliga saker och även lite tråkiga saker. Först blev jag JÄTTE förvånad att det var så stort och hur många som jobbade här, det är ungefär ca 20 personer som jobbar. Man brukar annars se 2-3 personer åt gången vid disken. Jag har fått gjort biljetter till en föreläsning, gjort en liten reklam ruta på kumlanytt.se, stått vid disken och hjälpt folk och massor mer. Det som var en av de bästa stunderna var på sagostunden här om dagen. Det var för små 3-4 åringar och de hängde verkligen med i berättelsen och skrek, de var super söta. En liten kille började gråta för att han var så rädd för ett troll i berättelsen, men efter allt så fick alla var sin pepparkaka. Det var allt från mig, men kolla gärna in på min blogg .:)

// Sofia

sista sommaren (med dig)

Idag gästspelar Maja:

Detta är Ann Brashares (ni vet hon som skrev Systrar i jeans) första vuxenroman, men eftersom huvudkaraktärerna är så unga tycker jag att den påminner om hennes tidigare böcker. När jag först läst klart boken tyckte jag verkligen inte att den var något att hänga i julgranen. Men nu när det gått nästan en månad har jag märkt att den liksom stannat kvar, att den gjort avtryck. Och böcker som gör avtryck förtjänar verkligen ett blogginlägg här!

Boken handlar om systrarna Alice och Riley och deras vän Paul. Dessa tre har tillsammans spenderat sommar efter sommar på ön Fire Island och boken börjar med att de återvänder för fösta gången på länge, och den enda skillnaden är att de nu är vuxna. Alice och Paul inleder en romans, men går skilda vägar då de känner en skuld mot Riley. Boken är intressant eftersom karaktärerna alltid blickar tillbaka på hur barndomen såg ut och man får därför en bra överblick över hela deras liv tillsammans. I övrigt innehåller den det där som Brashares tidigare böcker gjort, kärlek, sorg, skratt och ilska i en härlig blandning. Läs den och längta tillbaka till sommaren!

// Maja