Älskar titeln och älskar boken. Johanna Thydells nya är briljant. Har kommit ungefär halvvägs men njuter verkligen av varje sida, av alla formuleringar och av de noriska ordspråken. Rätt befriande med en ungdomsbok som inte handlar om super-mega-dunder-ångest eller mord/anorexi/skilsmässor/våldtäkt/... (insert ditt eget exempel here). Inte för att dessa böcker är onödiga eller dåliga utan för att det också behövs "vanliga" böcker.
Nora: Och det är jag som är Nora. Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra. Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen. Jag är inte psykiskt sjuk, inte extremt tjock och jag måste inte röra handtaget fem gånger innan jag går ut. Mina föräldrar är inte skilda, de har inte alkoholproblem och ingen jag älskar har dött. Jag är ung. Jag har hela livet framför mig. Jag borde helt enkelt ha en massa drömmar som jag bara längtar ihjäl mig efter att uppfylla men det har jag inte. Jag spelar inte i nåt band, jag kan inte rita och jag är inte ung och lovande i typ schack. Jag är alltså Nora Johansson. Inte speciell alls överhuvudtaget.
Vem bestämmer vem som ska vara speciell och hur blir man det? Hur kommer det sig att vissa människor bara har "det", att det de säger och gör liksom räknas mer än om någon annan skulle säga och göra just det? Rätt påfrestande att ha en sån som sin bästa vän tycker Nora ibland. När ska hon själv hitta någon att älska och bli älskad av? Någon "som liksom står ut? som liksom tycker att det som är fult ändå är fint? som lyssnar på saker även om de är knäppa? som säger sluta grubbla nu grubblo, kom hit så käkar vi glass? som liksom verkligen älskar? som man kan gå med hand i hand i solnedgången hela natten lång? (Eller vad nu parigt folk håller på med.)."
Ja ni märker ju. Jag skulle kunna citera hela boken för att visa hur bra den är. Men nu ska jag sluta. Bara ett noriskt ordspråk: Alla vägar bär till fuuuuuck. Nu får ni läsa själva!
// L
Nora: Och det är jag som är Nora. Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra. Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen. Jag är inte psykiskt sjuk, inte extremt tjock och jag måste inte röra handtaget fem gånger innan jag går ut. Mina föräldrar är inte skilda, de har inte alkoholproblem och ingen jag älskar har dött. Jag är ung. Jag har hela livet framför mig. Jag borde helt enkelt ha en massa drömmar som jag bara längtar ihjäl mig efter att uppfylla men det har jag inte. Jag spelar inte i nåt band, jag kan inte rita och jag är inte ung och lovande i typ schack. Jag är alltså Nora Johansson. Inte speciell alls överhuvudtaget.
Vem bestämmer vem som ska vara speciell och hur blir man det? Hur kommer det sig att vissa människor bara har "det", att det de säger och gör liksom räknas mer än om någon annan skulle säga och göra just det? Rätt påfrestande att ha en sån som sin bästa vän tycker Nora ibland. När ska hon själv hitta någon att älska och bli älskad av? Någon "som liksom står ut? som liksom tycker att det som är fult ändå är fint? som lyssnar på saker även om de är knäppa? som säger sluta grubbla nu grubblo, kom hit så käkar vi glass? som liksom verkligen älskar? som man kan gå med hand i hand i solnedgången hela natten lång? (Eller vad nu parigt folk håller på med.)."
Ja ni märker ju. Jag skulle kunna citera hela boken för att visa hur bra den är. Men nu ska jag sluta. Bara ett noriskt ordspråk: Alla vägar bär till fuuuuuck. Nu får ni läsa själva!
// L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar