Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut är utan tvekan den mest tvetydiga roman jag någonsin tagit mig igenom. Detta tänkte jag dock inte på under själva läsningsprocessen, faktum är att jag inte tänkte mycket alls, och svalde det mesta romanen hade att erbjuda med hull och hår. Misstänker starkt att mitt kritiska tänkande tog sommarlov samtidigt som jag gjorde det. Det var först efteråt jag som jag insåg att jag kanske hade varit lite väl godtrogen.

Det är det intressanta med den här boken. Att den kan läsas på så många olika sätt. Jag får fortfarande insikter om boken, inser något nytt eller tänker ännu ett steg längre. Trots att jag inte pratat med någon annan som läst boken tror jag att min upplevelse är ganska allmän. Det är helt enkelt bara en sådan bok som man forsätter läsa även efter att man har vänt det sista bladet.

Boken chockade mig något i början; jag var inte redo för att innehållet skulle vara så...... well, fantasyorienterat. Jag hade förväntat mig en melankolisk bok som fick mig att gråta, och även om den visserligen har en viss melankolisk feeling är den till lika stor del rolig och härlig. Som sagt tror jag det är viktigt att vara uppmärksam när man läser Ocean vid vägens slut, eftersom berättaren är en vuxen man som minns sitt sjuåriga jags upplevelser. Allting kanske inte är sant, eller, allting kanske inte hände som hans minns det? Betyder det att berättaren ljuger för sina läsare? Inte
nödvändigvis. Minnen är mysteriska, det tror jag de allra flesta håller med om. Om jag skulle säga ett tema för boken är det just det; hur man kommer ihåg saker och ting.

Jag rekommenderar boken helhjärtat. Det är en sådan berättelse som gör att man riktigt känner sig bli mer intelligent ju längre man läser, känner hur sinnet expanderar inuti sitt kranium för varje sida man vänder.

// Axel Östman - er gästbloggare

Filmrecension - Förr eller senare exploderar jag

 Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag. The Fault In Our Stars. TFIOS. Kärt barn har många namn. Väntan har varit lång för oss som tänkt på filmatiseringen minimum en gång om dagen sedan projektet offentliggjordes för drygt ett och ett halv år sedan, men nu är den äntligen här. Lyckan är här, och den är totalitär! Så borde det i alla fall kännas för mig, som tills för ungefär sex månader sedan kallade The Fault In Our Stars min favoritbok, alla kategorier. Själva läsningen av boken skedde på ett shabbigt hotellrum i London, där jag låg ensam, eftersom jag var förkyld och resten av mitt resesällskap (läs: min familj) var ute på vilda äventyr (läs: ofattbart långa promender och middager på "exotiska resturanger", ni vet, sådana som det förvånar en inte stängts ner av hälsovårdsverket. Mottot på våra familjeresor är definitivt "ser det ut som en matförgiftning waiting to happen? perfekt) och jag hade varit på Foyles dagen innan.

Jag läste ut boken under kvällens gång, och sedan läste jag den igen vid hemkomsten. Jag minns inte exakt hur lång tid det tog innan jag beställde hem resten av John Greens böcker,  men det var definitivt inget ansenligt tidsspan. Dock minns jag att jag inte dröjde länge vid någon utav dem: de lästes av mig på samma sätt som man äter snabbmakaroner. Det är gott i början och ett tag efteråt, men tillslut mår man mest illa. Jag överdoserade helt enket på John Green, då jag samtidigt som jag läste hans böcker plöjde mig igenom alla de youtubeklipp han laddat upp under sju års tid. Långsamt började jag alltså utveckla ett agg mot John Green, och gick in med en viss skepitisism till allting han på något sätt låg bakom.

Det var bakgrunden till min relation med John Greens verk fram till i måndags då jag med min syster packade bilen (uttryck såklart, jag packade inte på riktigt någonting för att åka in till Örebro, lol vad tror ni om mig egentligen) och sjungandes Arctic Monkeys körde in till det vi trodde skulle bli en gråtfest av sällan skådad magnitud. Vi köper våra popcorn. Vi kissar innan föreställningen (det gäller att vara väl förberedd). Vi viskar nervöst till varandra om filmens innehåll och skådespelarna (ser inte Ansel Elgort lite ut som en groda? Padda kanske? Det finns något där). Reklamerna rullar långsamt. Så börjar det. Och jag känner mig förvånanssvärt opåverkad av hela grejen. Omkring mig i salongen står tårarna som spön i backen, och visst. Jag blir lite tårögd. Men inte mer än så.

                                                                          Lika som bär?



Filmen känns mer rolig än sorglig. Kanske är det medvetet? På något sätt känns även allt det jag älskade med boken bara billigt, som en hollywood klyscha när det går från text till filmform. Jag vet inte. Hela upplevelsen blir ett antiklimax. Den var inte dålig, försäkrar vi varandra i bilen hemmåt. Den var bra. Isaac var ju jätterolig. Och vilka skådesspelarprestationer. Den var bra. Bara det att den här gången räckte inte bra. (Axel Östman - gästbloggare)

bra bok = bra film?

Det är inte alltid det blir klockrena filmatiseringar av ens favoritböcker. Snarare tvärtom tycker jag. Ett av alla undantag är Höstgärning (1984)/Stand by me (1986). Boken av Stephen King är väl egentligen någon slags långnovell och den är fantastisk både som bok och film.

I det här fallet följer filmen bokens handling väldigt noga och det tror jag gör att man inte saknar något. Allt finns med. Och rollprestationerna är verkligen något utöver det vanliga. De fyra kompisarna Gordie, Chris, Vern och Teddy bestämmer sig för att ge sig ut på en vandring för att titta på den döde Ray Brower som varit försvunnen i tre dygn. Enligt säkra källor har killarna fått veta var han befinner sig och de förstår att en sån här chans får de bara en gång i livet.

Runt det här huvudpåret får vi också veta en massa om huvudpersonerna. Att vara tolv år kan vara utmanande i sig, men det visar sig att alla fyra har speciella historier att berätta. Inte minst Gordie, killen med författarambitioner, vars storebror nyligen omkommit i en bilolycka. Eller Chris, ligisten som alla förväntar sig det värsta av men som verkligen visar vad sann vänskap är.
Ni som ännu ej sett filmen - snälla gör det! Den är verkligen amazing!. Som en liten anekdot kan jag ju nämna att novellen Höstgärning ingår i samma samling (Different Seasons) som novellen som ligger till grund för filmen Nyckeln till frihet (Rita Hayworth and the Shawshank Redemption). Och den har ni väl sett? Annars får ni här två filmtips till priset av ett :)

// L

rfsl

Kult i Kumla tipsar:

Nu i vår kommer RFSL i Örebro att köra tre olika samtalsgrupper, en för unga hbtq-tjejer, en för unga hbtq-killar och en för unga transpersoner. Du kan anmäla dig genom att gå in på den länk som intresserar dig, eller besök RFSL:s hemsida om du vill veta mer.

// L

it's happening!!!

Hjälp vad konstigt det känns. Och spännande. Hazel och Gus, på riktigt liksom. Japp, The fault in our stars / Förr eller senare exploderar jag snart på en bio nära dig! Eller snart och snart. Det dröjer nog ett tag till... Vi får hålla till godo med klipp från inspelningen så länge.

// L

vi måste sluta ses på det här sättet

Alltså inte ni och jag. Men så heter Lisa Bjärbos OCH Johanna Lindbäcks nya bok. Författarsamarbete, inte helt ovanligt nu för tiden. Även om de har egna stilar och sätt att uttrycka sig så blev det inga skarpa övergångar mellan textavsnitten, faktiskt tänkte jag inte på det överhuvudtaget.

Känslan som överväger efter läsningen: brabrabra! Sympatiserar med både Hanna och Jens och förstår verkligen och känner med båda. Att träffas ute på krogen, följa med någon hem och känna en massa galet pirr är ju en sak. Det kan vara tillräckligt den där enda gången, trots att det var hur bra som helst. Och kanske hade det blivit så för Hanna och Jens också, hon lämnade ju liksom inget nummer eller så. Men så första dagen i skolan efter jullovet, sista terminen i gymnasiet, så dyker Jens upp i Hannas klassrum. Som personlig assistent till en av Hannas klasskompisar blir han ett stående inslag resten av terminen. Men alltså, hur gör man nu? De har ju haft en natt tillsammans och nu vet de inte ens hur man pratar med varandra. Skumt?

Det hela kompliceras ytterligare av att Jens har barn. Och är nybliven singel.

Bitvis är det briljant. Alla som varit i av-/påförhållanden kommer att känna igen sig. Hell, alla som någonsin dejtat kommer att hitta bitar att stryka under i boken, "japp, precis så här är det". Min enda invändning är att det ibland blir lite för hejsansvejsan rent språkmässigt. Lite för mycket oneliners och engelska uttryck för att det ska bli ett riktigt flow i texten. Lite för mycket extra allt ibland. Det störde mig en del, men trots det sträckläste jag och tyckte mycket om.

Jag har en känsla av att ni också kommer att gilla Hanna och Jens. Ge dem en chans i all fall hörni!

// L

fjärde riket

Det börjar så oskyldigt. Blenda, ny i klassen, tvingas ihop med två andra tjejer i ett grupparbete om Hitlers väg till makten. Blenda fascineras av hur lätt det gick för Hitler att ta makten över ett helt land, trots att han bara var en liten fjant.

Men vi backar bandet lite. Klassen, och egentligen hela skolan, styrs av Hedvig, klasskamrat till Blenda. Första dagen gör Blenda ett försök att närma sig Hedvig. Vän med Hedvig = någon som räknas. Blenda blir totalnonschad. Hedvig visar med all önskvärd tydlighet att Blenda inte har vad som krävs.

Med en massa uppdämd ilska efter Hedvigs bitchiga beteende övertalar hon LSD och Penny, de två andra i gruppen, att de tre tillsammans ska försöka ta makten över klassen. Störta Hedvig. Skolan skulle bli en mycket bättre plats om det var schysta personer som bestämde.

”Såklart var Hitler ett svin”, säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. ”Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen.”

Makt berusar. Ju mer man får desto mer vill man ha. Det är lätt att man förr eller senare tappar kontrollen. Även om man har de bästa intentioner.

// L