Bara titeln är ju helt vansinnig! Boken kom ut redan 2007, men det har inte blivit av att jag läst den. Förrän nu alltså. Helt såld är jag!
Författaren Sherman Alexie skriver om sin egen uppväxt i Spokanereservatet, så det är liksom en sann historia i romanversion. Som i de flesta (mer eller mindre) sanna historier är det fullproppat med sorg och hemskheter, men där upphör likheterna. De mörka stråken och de fasansfulla partierna varvas med gapskratt. Alexie är en mästare på att skildra sin verklighet tragikomiskt. Det gör faktiskt det sorgliga ännu sorgligare på något sätt. Texten varvas med huvudpersonens serieteckningar och ibland är det själva teckningen som driver handlingen framåt. Junior, som huvudpersonen heter, bestämmer sig hastigt och lustigt för att lämna skolan i reservatet för att istället börja på den lite finare, helvita, skolan flera mil bort. De enda indianerna där är han själv och skolans maskot... Hur det går? Läs!
Författaren Sherman Alexie skriver om sin egen uppväxt i Spokanereservatet, så det är liksom en sann historia i romanversion. Som i de flesta (mer eller mindre) sanna historier är det fullproppat med sorg och hemskheter, men där upphör likheterna. De mörka stråken och de fasansfulla partierna varvas med gapskratt. Alexie är en mästare på att skildra sin verklighet tragikomiskt. Det gör faktiskt det sorgliga ännu sorgligare på något sätt. Texten varvas med huvudpersonens serieteckningar och ibland är det själva teckningen som driver handlingen framåt. Junior, som huvudpersonen heter, bestämmer sig hastigt och lustigt för att lämna skolan i reservatet för att istället börja på den lite finare, helvita, skolan flera mil bort. De enda indianerna där är han själv och skolans maskot... Hur det går? Läs!
Ett litet smakprov ur texten:
"Jag föddes med vatten i hjärnan. /.../ Jag var bara sex månader och läkarna sa att jag med största sannolikhet skulle dö på operationsbordet. Och om jag mot förmodan överlevde /.../ skulle jag få så allvarliga hjärnskador att jag blev en grönsak för resten av livet. Ni fattar själva att jag överlevde operationen /.../ men jag fick en rad fysiska men av min hjärnskada. För det första fick jag fyrtiotvå tänder. Genomsnittsmänniskan har trettiotvå, eller hur? Men jag fick fyrtiotvå. /.../ Till slut blev det så trångt i min mun att jag knappt kunde stänga den. Jag gick till Indianhälsovården för att få några av tänderna utdragna. /.../ Och eftersom Indianhälsovården bara beviljar pengar till en stor behandling om året var jag tvungen att dra ut alla tio extratänder på en och samma dag. Dessutom påstod vår tandläkare att indianer bara känner hälften så mycket smärta som vita, därför fick jag bara hälften så stark bedövning. /.../ Ett annat men av hjärnskadan är att jag är närsynt på ena ögat och långsynt på det andra. Och eftersom min syn var skev blev mina fula glasögon det också. /.../ Och eftersom jag fick glasögon när jag var tre såg jag ut som en liten indianfarfar när jag spran runt i reservatet. En sak till: Jag var mager. Så mager att jag försvann när jag ställde mig i profil. Men händerna och fötterna var stora som dasslock. Jag hade fyrtiofyra i skor redan när jag var åtta år! /.../ Och min skalle var enorm."
Stackars Junior! Men tro mig - han får revansch, big time!
// L
"Jag föddes med vatten i hjärnan. /.../ Jag var bara sex månader och läkarna sa att jag med största sannolikhet skulle dö på operationsbordet. Och om jag mot förmodan överlevde /.../ skulle jag få så allvarliga hjärnskador att jag blev en grönsak för resten av livet. Ni fattar själva att jag överlevde operationen /.../ men jag fick en rad fysiska men av min hjärnskada. För det första fick jag fyrtiotvå tänder. Genomsnittsmänniskan har trettiotvå, eller hur? Men jag fick fyrtiotvå. /.../ Till slut blev det så trångt i min mun att jag knappt kunde stänga den. Jag gick till Indianhälsovården för att få några av tänderna utdragna. /.../ Och eftersom Indianhälsovården bara beviljar pengar till en stor behandling om året var jag tvungen att dra ut alla tio extratänder på en och samma dag. Dessutom påstod vår tandläkare att indianer bara känner hälften så mycket smärta som vita, därför fick jag bara hälften så stark bedövning. /.../ Ett annat men av hjärnskadan är att jag är närsynt på ena ögat och långsynt på det andra. Och eftersom min syn var skev blev mina fula glasögon det också. /.../ Och eftersom jag fick glasögon när jag var tre såg jag ut som en liten indianfarfar när jag spran runt i reservatet. En sak till: Jag var mager. Så mager att jag försvann när jag ställde mig i profil. Men händerna och fötterna var stora som dasslock. Jag hade fyrtiofyra i skor redan när jag var åtta år! /.../ Och min skalle var enorm."
Stackars Junior! Men tro mig - han får revansch, big time!
// L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar