I alla mina förhållanden har jag drömt om att någon gång skulle snubben få ihop allting och jag skulle få det där livet som jag egentligen ville ha. Jag har aldrig sagt det rakt ut men alla har på något sätt förstått det här. Min första riktiga pojkvän brukade ge mig presenter. En plånbok, smycken, underkläder. Jag kunde komma hem och hitta ett paket. Han kunde betala någon middag, en helg i någon stad. Men inget av det var någonsin tillräckligt, det kunde aldrig fylla behovet. Tvärtom såg sakerna bara patetiska ut i lägenheterna och lägenheterna såg patetiska ut varje gång man kom hem efter tre dagar på hotell.
Det här huset känns som ett hotell.
Det här huset känns som ett hotell.
Med John åker man i tre veckor till Hua Hin eller Ibiza eller Costa Rica. Man åker till länder där det finns sol och det är aldrig något tjafs, man bara gör det. (Flickvännen, s. 75)
Jag har precis läst Karolina Ramqvists bok Flickvännen och gillade den verkligen. Men inte på en gång. De första sidorna kändes låååånga och sega, det var liksom ingen action alls, ingen sådan där pang-inledning som gör att man måste läsa vidare - men man gör det ändå.
Varför?
Bokens huvudperson Karin lever med John, en s.k. farlig kille som är ledare för ett kriminellt gäng (vars medlemmar verkar ha sett Gudfadern-filmerna ett antal gånger...). Hon går omkring i sin fina, stora villa och väntar på att John ska komma hem från ett av sina "jobb". Som läsare väntar man febrilt på att något ska hända, något mer än att Karin dammar av de rostfria ytorna i köket, borstar på sina celluliter eller festar med övriga flickvänner - men det gör det inte! Man inser att hon lever ett väldigt instängt lyxliv och man undrar varför hon finner sig i att bara gå och vänta. Ibland känns det som att den enda anledningen till att hon stannar kvar är att hennes familj inte ska få nöjet att säga "vad var det vi sa".
Varför?
Bokens huvudperson Karin lever med John, en s.k. farlig kille som är ledare för ett kriminellt gäng (vars medlemmar verkar ha sett Gudfadern-filmerna ett antal gånger...). Hon går omkring i sin fina, stora villa och väntar på att John ska komma hem från ett av sina "jobb". Som läsare väntar man febrilt på att något ska hända, något mer än att Karin dammar av de rostfria ytorna i köket, borstar på sina celluliter eller festar med övriga flickvänner - men det gör det inte! Man inser att hon lever ett väldigt instängt lyxliv och man undrar varför hon finner sig i att bara gå och vänta. Ibland känns det som att den enda anledningen till att hon stannar kvar är att hennes familj inte ska få nöjet att säga "vad var det vi sa".
När sida vänds till sida börjar man faktiskt bry sig. Trots att man har svårt att tycka om Karin dras man (tack vare en skicklig författare) längre och längre in i hennes verklighet och vill försöka förstå. Och man tror och hoppas att hon snart inte kan ljuga för sig själv längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar