onda krafter i sollentuna

"Ulf har satt upp gardiner. Det är faktiskt sant. Jag ligger här och stirrar på dem nu. De är verkligen inte snygga, men de sitter fast ordentligt och kommer inte att trilla ner i mitt huvud när jag ska sova. Jag tänker på Maxine. Jag tänker på när jag ringde till henne tusen gånger och lade på luren. Det känns länge sedan. Jag är inte kär i henne längre. På något sätt är det skönt men också sorgligt att tänka på. Jag kommer att sakna henne. Ingen annan jag känner är intresserad av att smälta plast. Men jag har ju Viola. Hon är bra. Kan man bli kär i ett plåster med stora tänder? Jag vet inte. Kanske. Vissa personer kommer till en utan att man har bett om det. Och det är aldrig de man helst önskar skulle komma. Det konstiga är att innan man förstår hur det gick till är de plötsligt viktiga för en."

Åh vad jag gillar Coco Moodyssons bok Onda krafter i Sollentuna! Hon har gjort serier tidigare, gillar mycket här också, men det är något med hennes sätt att skriva den här boken, själva språket, som gör att jag slappnar av fullständigt. Känner ni igen det, att hos vissa författare gillar man stycken och bitar, men ibland stämmer det inte riktigt. De kanske inte har hittat sitt tonläge helt och hållet, eller också försöker de för mycket. Här bara flyter det. Och det enkla sparsmakade sättet hon uttryker sig på är så befriande.

Alexander har rätt mycket att grubbla över. Hans pappa har flyttat ihop med en tråkig präst som han träffat på nätet, mamman ligger i nån slags konstig koma, han blir stalkad av Viola som är asjobbig och han vill helst av allt bara vara med Maxine som är typ 12 och äter godis hela tiden. Bland annat. Ett riktigt skönt persongalleri! En schaman dyker nästan upp också.

Jag vill läsa fler böcker av Coco Moodysson!

// L