Alltså – vilken inledning! Seriöst, andra författare borde använda sig av den här boken som inspiration, för det hör ju inte till vanligheterna att just första meningen sitter som ett smäck.Den här boken är som ett knytnävslag i magen. Kan det vara bra? Jag tror det.
Kate har aldrig riktigt varit barn känns det som. Hon och Ali har dragit runt och skrämt slag på/retat upp lärare och skolkompisar. Inte ett skit bryr dom sig. Dom har varandra! Ali är trots, eller kanske tack vare detta, någon man vill hålla sig väl med och bli accepterad av. Hon gör precis som hon vill hela tiden. Så har det varit sen mellanstadiet minst. Nu är de 16 och då väljer Kate att dra från allt. Även från Ali. Det är inte bara nakenbildernas fel, minnena från förr börjar göra sig påminda. Allt är redan för sent. Det har varit för sent ända sedan de var 12 år och Zara hittades död i frysboxen. Vem gjorde det? Ali? Kate? Båda två?
Kate far rastlöst runt i tillvaron och försöker dämpa sin ångest med droger, sex, utpressning och annat i samma självdestruktiva stil. På hennes egna villkor, visst, hon bestämmer, men den enda hon straffar är sig själv. Kanske är det just det hon vill? Hon vet att hon inte spelar någon roll. Hon är fel. Onödig. Och hon är inte rädd för något längre. Det värsta har ju redan hänt. Fast nej. Det kan tydligen alltid bli värre.
Martin Jern är en mycket mycket bra författare.
// L
Kate har aldrig riktigt varit barn känns det som. Hon och Ali har dragit runt och skrämt slag på/retat upp lärare och skolkompisar. Inte ett skit bryr dom sig. Dom har varandra! Ali är trots, eller kanske tack vare detta, någon man vill hålla sig väl med och bli accepterad av. Hon gör precis som hon vill hela tiden. Så har det varit sen mellanstadiet minst. Nu är de 16 och då väljer Kate att dra från allt. Även från Ali. Det är inte bara nakenbildernas fel, minnena från förr börjar göra sig påminda. Allt är redan för sent. Det har varit för sent ända sedan de var 12 år och Zara hittades död i frysboxen. Vem gjorde det? Ali? Kate? Båda två?
Kate far rastlöst runt i tillvaron och försöker dämpa sin ångest med droger, sex, utpressning och annat i samma självdestruktiva stil. På hennes egna villkor, visst, hon bestämmer, men den enda hon straffar är sig själv. Kanske är det just det hon vill? Hon vet att hon inte spelar någon roll. Hon är fel. Onödig. Och hon är inte rädd för något längre. Det värsta har ju redan hänt. Fast nej. Det kan tydligen alltid bli värre.
Martin Jern är en mycket mycket bra författare.
// L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar