Det jag älskar med John Green är att hans karaktärer inte känns endimensionella. De tillåts ha fantastiska sidor, visst, men även fel och brister som alla andra. Det skulle kunna ligga nära till hands att avfärda hans fantastiska-unga-kvinnor-porträtt som piedestaldravel (alltså - ung kille superkär i speciell tjej, så speciell och magisk och fantastisk att hon nästan inte känns verklig. För när hon blir verklig är hon inte lika intressant längre), men jag tycker att han klarar sig undan detta gång på gång. I Var är Alaska?, i The fault in our stars och, visar det sig, även i Paper towns. Fast jag måste erkänna att jag var orolig ganska länge. Ett gemensamt drag i JG's böcker är Tjejen med stort T. I Paper towns heter hon Margo Roth Spiegelman.
Quentin Jacobsen har älskat Margo - the one and only - hela sitt liv typ. På avstånd mest, trots att de bor grannar. En natt står hon utanför hans fönster och vill att han ska följa med henne på en spektakulär hämndodyssé. Q följer, mot sitt bättre vetande, med. Vilken natt! Han längtar efter att få träffa Margo i skolan morgonen efter, men hon kommer aldrig. Hon är försvunnen. Q upptäcker en rad ledtrådar som Margo lämnat efter sig och blir som besatt av att hitta henne, no matter what. Men vem är det egentligen han letar efter? Vem är den riktiga Margo?
Nu ser jag fram emot att ge mig i kast med An Abundance of Katherines.
Jag tror att John Green är det bästa jag vet just nu. Nerd alert!
// L
