miriam om natten

Jag gillar verkligen Maria Nygrens sätt att skriva och eftersom jag ännu inte läst hennes debutbok - 100 meter lycka - är det den jag måste ge mig i kast med härnäst. Förra boken, Fjärde riket, skrev jag lite om här, men det här inlägget ska handla om senaste boken; Miriam om natten.

"Identitetsthriller" står det på baksidan och det är precis vad det är. Miriam, 19 år, lämnar hålan, föräldrarna och allt gammalt och vant bakom sig när hon flyttar till Uppsala och börjar plugga religion. Helst skulle hon nog också lämnat kvar sin diabetes i Kattarp, men det visar sig vara omöjligt. Plugget funkar, det är det där andra, det sociala, som skaver lite. Det blir inget flyt. Kanske kan det ha att göra med att hon faktiskt inte gillar sig själv speciellt mycket, eller i alla fall inte den hon råkat bli. Men är det verkligen för sent att ändra på det?

En kväll på nationspub ser Miriam Sofia de Ron för första gången och hon blir som besatt. Tänk att vara som hon, att ha som en strålkastare på sig konstant, att bli sedd och beundrad. När sen Sofia hamnar i koma efter en olycka ser Miriam sin chans. Hon dras in i kretsen kring Sofia, den grupp hon så desperat längtat efter att få tillhöra. Med sin nya identitet - Dorothy - märker Miriam att hon faktiskt blir en annan, kanske den hon egentligen var menad att bli? Men nätet av lögner dras åt, det börjar bli svårt att hålla reda på vad hon egentligen sagt. Och vad händer när/om Sofia vaknar?

"En sak visste jag säkert, något jag inte tänkt på under flera år, men som nu dök upp igen. Jag visste att det fanns världar utanför den här världen. Eller kanske innanför, ju djupare man vågar blicka inåt, desto tydligare blir det att verkligheten inte är självklar. Inget är vad man tror. Allt kan förändras."

// L

Att läsa klassiker - 50 sidor in i Anne Franks dagbok

(Eller Att Koka Soppa På Spik)

(Jag kanske kan skriva om Anne Frank?
 -Men har du verkligen läst tillräckligt långt för att få ihop någonting? 
Äsch, det löser sig)

I stort sett hela den västerländska världen läser Anne Franks dagbok i 13 års åldern. De alla flesta såg det som en pärs, då de fick uppgiften genom skolan. Men alla läste den. Som många sagt innan mig är det ett ovärderligt tidsdokument, ett viktigt steg i att få en uppfattning om vad andra världskriget och förintelsen innebär. Så alla läste den.  Alla utom jag.

Jag förbannar mig själv, så här i efterhand. Det hade varit bra för mig  att läsa den då, i sjuan, när alla mina klasskamrater gjorde det. Jag hade blivit djupt påverkad. Dessutom misstänker jag att mitt dåtida-jag hade kunnat identifiera sig med Anne och hennes funderingar. Men icke. Eftersom att jag var en orimligt stolt besserwisser med ett bokläsarrykte ljög jag om att jag redan hade läst den. Ingen lyckades ens nästan genomskåda mig. Han som läser så mycket, det är säkert sant! Istället fick jag läsa någonting annat, som jag nu inte ens kan erinra mig vad det var för bok. Nöjd blev jag i alla fall, då jag fick verka överlägsen mina klasskamrater. Gud, vilket litet as jag var. Men. Nu är jag i alla fall i gång med processen att sona mina brott - jag läser Anne Franks dagbok.

Jag är 50 sidor in i den här förvånansvärt välskrivna boken. På riktigt alltså, jag tycker jag var en ganska skicklig skribent vid tretton men jag var inte ens nästan på Annes nivå. Hon är till och med bättre än vad jag är i nuläget. Suck. (Är det rimligt att ha mindervärdighetskomplex mot någon som varit död i snart sjuttio år? Det har jag i alla fall). Jag tycker alltid det är svårt att ge sig i kast med klassisk litteratur utanför en klassrumsmiljö, jag är orolig att jag ska missa någon poäng eller själva meningen med boken. Detta behöver jag kanske inte oroa mig för med just den här boken, inte ens Anne var så begåvad att hon använde sig av intrikat symbolik i sin egen dagbok (Eller?).

Hur frustrerande intelligent hon än må ha varit för sin ålder är hennes berättelse gripande och någonting alla borde läsa, speciellt i den tid vi lever i, när det politiska läget ser ut som det gör.

// Axel Östman. (Detta är förövrigt mitt sista blogginlägg då jag slutar min tid på biblioteket idag. Hoppas det har varit någorlunda roligt att läsa; jag har älskat att skriva de här inläggen. Hej då!)

Vi har älskat att läsa inläggen Axel, det blir tomt utan dig på biblioteket (snyft).

Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut är utan tvekan den mest tvetydiga roman jag någonsin tagit mig igenom. Detta tänkte jag dock inte på under själva läsningsprocessen, faktum är att jag inte tänkte mycket alls, och svalde det mesta romanen hade att erbjuda med hull och hår. Misstänker starkt att mitt kritiska tänkande tog sommarlov samtidigt som jag gjorde det. Det var först efteråt jag som jag insåg att jag kanske hade varit lite väl godtrogen.

Det är det intressanta med den här boken. Att den kan läsas på så många olika sätt. Jag får fortfarande insikter om boken, inser något nytt eller tänker ännu ett steg längre. Trots att jag inte pratat med någon annan som läst boken tror jag att min upplevelse är ganska allmän. Det är helt enkelt bara en sådan bok som man forsätter läsa även efter att man har vänt det sista bladet.

Boken chockade mig något i början; jag var inte redo för att innehållet skulle vara så...... well, fantasyorienterat. Jag hade förväntat mig en melankolisk bok som fick mig att gråta, och även om den visserligen har en viss melankolisk feeling är den till lika stor del rolig och härlig. Som sagt tror jag det är viktigt att vara uppmärksam när man läser Ocean vid vägens slut, eftersom berättaren är en vuxen man som minns sitt sjuåriga jags upplevelser. Allting kanske inte är sant, eller, allting kanske inte hände som hans minns det? Betyder det att berättaren ljuger för sina läsare? Inte
nödvändigvis. Minnen är mysteriska, det tror jag de allra flesta håller med om. Om jag skulle säga ett tema för boken är det just det; hur man kommer ihåg saker och ting.

Jag rekommenderar boken helhjärtat. Det är en sådan berättelse som gör att man riktigt känner sig bli mer intelligent ju längre man läser, känner hur sinnet expanderar inuti sitt kranium för varje sida man vänder.

// Axel Östman - er gästbloggare

Filmrecension - Förr eller senare exploderar jag

 Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag. The Fault In Our Stars. TFIOS. Kärt barn har många namn. Väntan har varit lång för oss som tänkt på filmatiseringen minimum en gång om dagen sedan projektet offentliggjordes för drygt ett och ett halv år sedan, men nu är den äntligen här. Lyckan är här, och den är totalitär! Så borde det i alla fall kännas för mig, som tills för ungefär sex månader sedan kallade The Fault In Our Stars min favoritbok, alla kategorier. Själva läsningen av boken skedde på ett shabbigt hotellrum i London, där jag låg ensam, eftersom jag var förkyld och resten av mitt resesällskap (läs: min familj) var ute på vilda äventyr (läs: ofattbart långa promender och middager på "exotiska resturanger", ni vet, sådana som det förvånar en inte stängts ner av hälsovårdsverket. Mottot på våra familjeresor är definitivt "ser det ut som en matförgiftning waiting to happen? perfekt) och jag hade varit på Foyles dagen innan.

Jag läste ut boken under kvällens gång, och sedan läste jag den igen vid hemkomsten. Jag minns inte exakt hur lång tid det tog innan jag beställde hem resten av John Greens böcker,  men det var definitivt inget ansenligt tidsspan. Dock minns jag att jag inte dröjde länge vid någon utav dem: de lästes av mig på samma sätt som man äter snabbmakaroner. Det är gott i början och ett tag efteråt, men tillslut mår man mest illa. Jag överdoserade helt enket på John Green, då jag samtidigt som jag läste hans böcker plöjde mig igenom alla de youtubeklipp han laddat upp under sju års tid. Långsamt började jag alltså utveckla ett agg mot John Green, och gick in med en viss skepitisism till allting han på något sätt låg bakom.

Det var bakgrunden till min relation med John Greens verk fram till i måndags då jag med min syster packade bilen (uttryck såklart, jag packade inte på riktigt någonting för att åka in till Örebro, lol vad tror ni om mig egentligen) och sjungandes Arctic Monkeys körde in till det vi trodde skulle bli en gråtfest av sällan skådad magnitud. Vi köper våra popcorn. Vi kissar innan föreställningen (det gäller att vara väl förberedd). Vi viskar nervöst till varandra om filmens innehåll och skådespelarna (ser inte Ansel Elgort lite ut som en groda? Padda kanske? Det finns något där). Reklamerna rullar långsamt. Så börjar det. Och jag känner mig förvånanssvärt opåverkad av hela grejen. Omkring mig i salongen står tårarna som spön i backen, och visst. Jag blir lite tårögd. Men inte mer än så.

                                                                          Lika som bär?



Filmen känns mer rolig än sorglig. Kanske är det medvetet? På något sätt känns även allt det jag älskade med boken bara billigt, som en hollywood klyscha när det går från text till filmform. Jag vet inte. Hela upplevelsen blir ett antiklimax. Den var inte dålig, försäkrar vi varandra i bilen hemmåt. Den var bra. Isaac var ju jätterolig. Och vilka skådesspelarprestationer. Den var bra. Bara det att den här gången räckte inte bra. (Axel Östman - gästbloggare)

bra bok = bra film?

Det är inte alltid det blir klockrena filmatiseringar av ens favoritböcker. Snarare tvärtom tycker jag. Ett av alla undantag är Höstgärning (1984)/Stand by me (1986). Boken av Stephen King är väl egentligen någon slags långnovell och den är fantastisk både som bok och film.

I det här fallet följer filmen bokens handling väldigt noga och det tror jag gör att man inte saknar något. Allt finns med. Och rollprestationerna är verkligen något utöver det vanliga. De fyra kompisarna Gordie, Chris, Vern och Teddy bestämmer sig för att ge sig ut på en vandring för att titta på den döde Ray Brower som varit försvunnen i tre dygn. Enligt säkra källor har killarna fått veta var han befinner sig och de förstår att en sån här chans får de bara en gång i livet.

Runt det här huvudpåret får vi också veta en massa om huvudpersonerna. Att vara tolv år kan vara utmanande i sig, men det visar sig att alla fyra har speciella historier att berätta. Inte minst Gordie, killen med författarambitioner, vars storebror nyligen omkommit i en bilolycka. Eller Chris, ligisten som alla förväntar sig det värsta av men som verkligen visar vad sann vänskap är.
Ni som ännu ej sett filmen - snälla gör det! Den är verkligen amazing!. Som en liten anekdot kan jag ju nämna att novellen Höstgärning ingår i samma samling (Different Seasons) som novellen som ligger till grund för filmen Nyckeln till frihet (Rita Hayworth and the Shawshank Redemption). Och den har ni väl sett? Annars får ni här två filmtips till priset av ett :)

// L

vi måste sluta ses på det här sättet

Alltså inte ni och jag. Men så heter Lisa Bjärbos OCH Johanna Lindbäcks nya bok. Författarsamarbete, inte helt ovanligt nu för tiden. Även om de har egna stilar och sätt att uttrycka sig så blev det inga skarpa övergångar mellan textavsnitten, faktiskt tänkte jag inte på det överhuvudtaget.

Känslan som överväger efter läsningen: brabrabra! Sympatiserar med både Hanna och Jens och förstår verkligen och känner med båda. Att träffas ute på krogen, följa med någon hem och känna en massa galet pirr är ju en sak. Det kan vara tillräckligt den där enda gången, trots att det var hur bra som helst. Och kanske hade det blivit så för Hanna och Jens också, hon lämnade ju liksom inget nummer eller så. Men så första dagen i skolan efter jullovet, sista terminen i gymnasiet, så dyker Jens upp i Hannas klassrum. Som personlig assistent till en av Hannas klasskompisar blir han ett stående inslag resten av terminen. Men alltså, hur gör man nu? De har ju haft en natt tillsammans och nu vet de inte ens hur man pratar med varandra. Skumt?

Det hela kompliceras ytterligare av att Jens har barn. Och är nybliven singel.

Bitvis är det briljant. Alla som varit i av-/påförhållanden kommer att känna igen sig. Hell, alla som någonsin dejtat kommer att hitta bitar att stryka under i boken, "japp, precis så här är det". Min enda invändning är att det ibland blir lite för hejsansvejsan rent språkmässigt. Lite för mycket oneliners och engelska uttryck för att det ska bli ett riktigt flow i texten. Lite för mycket extra allt ibland. Det störde mig en del, men trots det sträckläste jag och tyckte mycket om.

Jag har en känsla av att ni också kommer att gilla Hanna och Jens. Ge dem en chans i all fall hörni!

// L

fjärde riket

Det börjar så oskyldigt. Blenda, ny i klassen, tvingas ihop med två andra tjejer i ett grupparbete om Hitlers väg till makten. Blenda fascineras av hur lätt det gick för Hitler att ta makten över ett helt land, trots att han bara var en liten fjant.

Men vi backar bandet lite. Klassen, och egentligen hela skolan, styrs av Hedvig, klasskamrat till Blenda. Första dagen gör Blenda ett försök att närma sig Hedvig. Vän med Hedvig = någon som räknas. Blenda blir totalnonschad. Hedvig visar med all önskvärd tydlighet att Blenda inte har vad som krävs.

Med en massa uppdämd ilska efter Hedvigs bitchiga beteende övertalar hon LSD och Penny, de två andra i gruppen, att de tre tillsammans ska försöka ta makten över klassen. Störta Hedvig. Skolan skulle bli en mycket bättre plats om det var schysta personer som bestämde.

”Såklart var Hitler ett svin”, säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. ”Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen.”

Makt berusar. Ju mer man får desto mer vill man ha. Det är lätt att man förr eller senare tappar kontrollen. Även om man har de bästa intentioner.

// L

he's back!

Magnus Nordin alltså. SOM jag har längtat. För nu är han tusan bättre än han någonsin varit. Avgrundens änglar. Vansinnigt spännande och oerhört engagerande läsning. Man skulle önska att allt är en produkt av författarens har livliga (hemska) fantasi och att sånt här inte händer på riktigt, men är det något jag lärt mig så är det att verkligheten alltid överträffar dikten.

Det har pratats mycket om gromning i media på sista tiden. Hur viktigt och samtidigt hur svårt det är att skydda unga från onda människor på nätet. De flesta av oss blir upprörda och arga när vi läser om olika sorters övergrepp. Avgrundens änglar bestämmer sig för att inte bara bli arga. De vill slå tillbaka. Hårt.

"'Vi brukade sitta hemma hos mig och prata långt in på nätterna', fortsatte Molly. 'Vi diskuterade hur vi skulle kunna hjälpa tjejer och killar som råkat illa ut /.../ och som inte heller fått någon hjälp eller något stöd från samhället'. 'Vi fattade en sak', sa Samira. 'Det räcker inte med att bara snacka. Vi måste göra något också.' "

Att skipa rättvisa och samtidigt stå på det godas sida. Att inte agera utifrån hämnd. Svårt. När går man över gränsen? Och hur går man vidare när det visar sig att Ondskan sitter säkert på en av samhällets maktpositioner ?

Jag sträckläste. Det kommer du också att göra.

// L

den blodiga handen

Dagens boktips blir en bok som går rätt snabbt att läsa. Förlaget Argasso är grymma på lättlästa historier som för den skull inte blir vare sig tunna eller tråkiga. Nu längtar jag efter att boken You killed me ska översättas så att jag kan använda den på bokprat framöver.

Men nu över till Den blodiga handen. Meg går ofta vägen förbi Kidds verkstad, så det är inget ovanligt med just den här dagen. Hon ska bara gå och köpa mjölk och hon har sin lillasyster Jenny med sig. Det enda är att det är rätt obehagligt att gå förbi eftersom mr Kidd har två läbbiga hundar, speciellt Jet. Tack och lov kan han inte göra så mycket mer än att kasta sig mot stängslet när de går förbi, men det är läskigt nog.

På vägen hem säger Jenny: titta Meg, grinden är öppen... I nästa sekund kommer Jet störtande och utan att tänka sig för kastar sig Meg över honom för att han ska låta bli Jenny. Det sista hon minns är att Jet hugger tag med våldsam kraft i hennes hand. När Meg vaknar upp befinner hon sig på sjukhuset och hon förväntar sig att handen ska vara bortom räddning - men den ser alldeles ny ut. Hon har fått en annan tjejs hand transplanterad och den verkar funka hur bra som helst. Lite för bra. Handen börjar uppförs sig märkligt, det är som om den har ett eget liv. Och som att den vill säga henne något... Vem var den där andra flickan egentligen?

Ryyyys!

// L

john green ftw

Ibland undrar jag om det är så att de världar som John Green skapat i sig är mycket mer intressanta och mer händelserika än den värld jag lever i, eller är det möjligen så att han formulerar sig så galet bra att han skapar magi av något som egentligen händer varje dag?

Det jag älskar med John Green är att hans karaktärer inte känns endimensionella. De tillåts ha fantastiska sidor, visst, men även fel och brister som alla andra. Det skulle kunna ligga nära till hands att avfärda hans fantastiska-unga-kvinnor-porträtt som piedestaldravel (alltså - ung kille superkär i speciell tjej, så speciell och magisk och fantastisk att hon nästan inte känns verklig. För när hon blir verklig är hon inte lika intressant längre), men jag tycker att han klarar sig undan detta gång på gång. I Var är Alaska?, i The fault in our stars och, visar det sig, även i Paper towns. Fast jag måste erkänna att jag var orolig ganska länge. Ett gemensamt drag i JG's böcker är Tjejen med stort T. I Paper towns heter hon Margo Roth Spiegelman.

Quentin Jacobsen har älskat Margo - the one and only - hela sitt liv typ. På avstånd mest, trots att de bor grannar. En natt står hon utanför hans fönster och vill att han ska följa med henne på en spektakulär hämndodyssé. Q följer, mot sitt bättre vetande, med. Vilken natt! Han längtar efter att få träffa Margo i skolan morgonen efter, men hon kommer aldrig. Hon är försvunnen. Q upptäcker en rad ledtrådar som Margo lämnat efter sig och blir som besatt av att hitta henne, no matter what. Men vem är det egentligen han letar efter? Vem är den riktiga Margo?

Nu ser jag fram emot att ge mig i kast med An Abundance of Katherines.

Jag tror att John Green är det bästa jag vet just nu. Nerd alert!

// L

illusioner

Alla har vi väl någon gång tagit till en vit lögn för att få något att låta lite bättre eller kanske värre än det egentligen är. I Elsas fall handlar det om att undkomma sin styvpappas vrede när hon kommer för sent hem. Hon råkade bara bli kvar lite för länge i skejtparken, där hon svartsjukt betraktat den begåvade Amy charma brallorna (nåja, nästan) av hennes stora kärlek Pete.

Styvpappan Steve är verkligen vansinnigt arg, så arg att Elsa helt enkelt inte vågar tala sanning. Hon berättar om mannen hon träffat på vägen hem (sant) som försökt lura in henne i sin vita skåpbil (falskt). Steve tappar hakan. Blir nästan snäll. Men sen dyker det upp poliser hemma hos Elsa. De berättar att Amy försvunnit och att hon varit en av de sista som sett henne. Nu är de väldigt intresserade av det hon just berättat för Steve – kanske kan hennes vittnesmål bidra till att de hittar mannen och därmed lyckas rädda Amy? Elsa tvingas leva kvar i sin lögn samtidigt som hon förstår att hon därigenom skyddar den som verkligen är skyldig… 

Argasso, you've done it again!

// L

skuggan

Och nu läser jag den här. Varför stanna i trygghetszonen liksom :)

Stay tuned!

// L

i did it!

Fullföljde min utmaning alltså. Fast det tog liiite längre tid än beräknat. Ok, så vad tycker jag då? Jo, den var bra. Väldigt spännande mellan varven. Kittlande kärlekshistoria. Intressant grundstory - att människor delas in i falanger efter personlighetstyper. Men. För visst hör ni ett "men"? Den var lite ojämn. Jag vet att det är orättvist att jämföra den med Hungerspelen, men det gör jag i alla fall. Det känns bra att det finns något liknande att erbjuda alla Katniss-och-Peeta/Gale-lovers, men till samma höjder når den inte. Eller jo, när det gäller kärlekshistorien så tycker jag nog att den till och med är bättre än HS.

Vad tycker ni andra som läst båda? Plus? Minus?

Nu blir den tydligen film också. Otippat. Bilderna ovan visar vilka som kammat hem huvudrollerna som Triss och Four. Helt ok va?

Mycket stolt över mig själv just nu :)

// L

you killed me!

Jag måste säga att Keith Gray är en mästare på spänning i det lilla formatet. I det här fallet är det en lättläst bok på engelska som fick mig så till den grad intresserad och nyfiken att jag satt och sträckläste den när jag borde ha gjort annat; You killed me!

Toby vaknar av att det står en död man vid hans säng, läskigt nog kan man tycka. Men den döde mannen säger dessutom att det är Toby som har dödat honom. WHAT???!!! Toby protesterar, men mannen är säker på sin sak. Nu ska han ta med Toby tillbaka till gårdagen så att han får se med egna ögon att hans handlande faktiskt lett till att mannen dog. Själva storyidén är ju briljant, men jag var lite rädd att författaren inte riktigt skulle lyckas få till slutet. Jag oroade mig i onödan. Spänning från första till sista sidan, perfekt "jag-måste-läsa-en-bok-på-engelskan"-bok. Promise!

// L

boktips från Albin

Idag har vi finbesök på biblioteket; Albin Hermansson praoar och han gör det med bravur! Till exempel fixar han ett blogginlägg bara så där :)

”När jag vaknar är det kallt på sängens andra sida. Mina fingrar trevar efter Prims värme men hittar bara madrassens sträva kanvasöverdrag . Hon har nog haft mardrömmar och lagt sig hos mor. Så är det förstås. Det är ju slåtterdag i dag. Jag lyfter huvudet och lutar hakan mot handen. Rummet är så passljust att jag ser dem”
Jag har nyss läst Hunger games (Hunger spels) trilogin av Suzanne Collins. Den är så bra!

Den handlar om en tjej som heter Katniss. Som bor i distrikt tolv med sin syster Primrose även kallad Prim och sin mamma vars namn jag inte kommer ihåg. Dem har en årlig ceremoni i alla distrikten. Den innebär att man väljer ut en pojke och en flicka som ska tävla i en arena på liv och död. Endast en av alla från distrikten överlever och får komma hem till sin familj igen. Jag hoppar direkt fram till slåtter dagen annars så kommer det ta hela veckan om jag ska skriva om allt som händer. Då stod dom där indelade efter pojkar och flickor och olika åldrar hoppar vi fram lite till till dragningen. ”flickorna först” säger Effie Trinket och stoppar ner sin hand i glasbollen och tar upp en lapp på lappen står det………Primrose Everdeen.   

Tack Albin! Jag älskade boken (och filmen...)

// L

typiskt svenskt - din handbok till svennelivet

Nu skulle jag ju kunna citera hela boken, för gudars vad jag har skrattat!! Anders Westerberg har skrivit en svennehandbok till icke-svennar, men frågan är om det inte är just vi "typiska svenskar" som ska läsa boken...

När svennen väntar på bussen gör han det i tysthet.
Låt honom göra det.
Om du säger hej blir han besvärad.
Om du frågar vart han ska åka
ringer han till polisen.

Om du tycker tystnaden är jobbig:
Prata om vädret. Säg: Det är kallt idag.
Det stämmer ofta i Sverige.
Säg: Det ska bli soligt i helgen.
Eller: Det ska regna i helgen. Sucka högt.
Då går svennen igång!
Finns det en chans att klaga och gnälla
så tar svennen den.

Den finns en skön ironisk ton som genomsyrar hela boken och bilderna hjälper till att förhöja det komiska. Jag tror att det är nyttigt att se på sig själv med utifrånögon ibland. Man kan skratta åt mycket, förfasa sig åt en del, men sammantaget känns ändå svennarna rätt ok. Lagom liksom.

// svenne-Linda

onda krafter i sollentuna

"Ulf har satt upp gardiner. Det är faktiskt sant. Jag ligger här och stirrar på dem nu. De är verkligen inte snygga, men de sitter fast ordentligt och kommer inte att trilla ner i mitt huvud när jag ska sova. Jag tänker på Maxine. Jag tänker på när jag ringde till henne tusen gånger och lade på luren. Det känns länge sedan. Jag är inte kär i henne längre. På något sätt är det skönt men också sorgligt att tänka på. Jag kommer att sakna henne. Ingen annan jag känner är intresserad av att smälta plast. Men jag har ju Viola. Hon är bra. Kan man bli kär i ett plåster med stora tänder? Jag vet inte. Kanske. Vissa personer kommer till en utan att man har bett om det. Och det är aldrig de man helst önskar skulle komma. Det konstiga är att innan man förstår hur det gick till är de plötsligt viktiga för en."

Åh vad jag gillar Coco Moodyssons bok Onda krafter i Sollentuna! Hon har gjort serier tidigare, gillar mycket här också, men det är något med hennes sätt att skriva den här boken, själva språket, som gör att jag slappnar av fullständigt. Känner ni igen det, att hos vissa författare gillar man stycken och bitar, men ibland stämmer det inte riktigt. De kanske inte har hittat sitt tonläge helt och hållet, eller också försöker de för mycket. Här bara flyter det. Och det enkla sparsmakade sättet hon uttryker sig på är så befriande.

Alexander har rätt mycket att grubbla över. Hans pappa har flyttat ihop med en tråkig präst som han träffat på nätet, mamman ligger i nån slags konstig koma, han blir stalkad av Viola som är asjobbig och han vill helst av allt bara vara med Maxine som är typ 12 och äter godis hela tiden. Bland annat. Ett riktigt skönt persongalleri! En schaman dyker nästan upp också.

Jag vill läsa fler böcker av Coco Moodysson!

// L

och årets pris till sämsta bloggare går till...

... Kult i Kumla!!! Grattis. Ja så känns det faktiskt. Har varit o e r h ö r t dålig på uppdatering de senaste veckorna, ber om ursäkt för det. Det blir kanske inget hejdundrande inlägg det här heller, men jag vill ändå tipsa om boken som jag precis börjat läsa och som nu även översatts och som utsetts till årets bok av Time Magazine - The fault in our stars / Förr eller senare exploderar jag av John Green. Tror den har typ allt och lite till.

Sen har jag ju varit och sett en mycket bra svensk (!) film; Bitchkram. Vi har beställt dvd:n till biblioteket, men det dröjer ända till februari innan den kommer i det formatet. Helt fantastisk är den! Jag som tycker att det knappt gjorts någon riktigt bra svensk film förutom Fucking Åmål kom på nya tankar. Se den!! Eller kom och låna den om ni kan bärga er ett par månader.


// L

fn-dagen

Japp, idag flaggar vi för FN. Men hur står det egentligen till i världen? Bättre eller sämre än vi tror? På Världskoll kan du få svar på det, men du kan också hitta en och annan quiz, kolla vem man skulle vara i ett annat land och mycket mer.

Själv blev jag chilenare :)

Vill man få en något mer levande beskrivning av människor i andra länder och deras livssituation kan man... just det, läsa en bok! Kanske något av Christina Wahldén - Fallen flicka och I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig är två grymma exempel. Eller varför inte Monica Zaks Jag är en pojke med tur? Trust me, det finns hur mycket bra som helst!

// L

gör vad du vill

Boktippsupprepning på bloggen, men jag måste ändå tipsa om Loes Gör vad du vill igen, för nu har jag också läst den (tack vare Maja). Och den förtjänar verkligen att uppmärksammas!

Hur ska jag kunna förklara att flygolyckor och depressioner och att inte vilja leva längre är underhållande läsning? Erlend Loe, norsk författare, är visst inte rädd för någonting. Han har lyckats med konststycket att skriva en humoristisk djupt tragisk bok.

"Gör vad du vill” är det sista meddelande Julie får av sin pappa. Han har sinnesnärvaro nog att messa henne mitt under pågående flygkatastrof: "Vi störtar. Älskar dig. Gör vad du vill. Pappa". Ingen klarar sig. Julie, 18 år, är ensam. Så ensam att hon verkligen inte ser någon mening i att hon ska fortsätta leva. Hon är expert på att lura sin psykolog - Psykogeir - och låtsaslyssnar på det han säger förutom när det gäller en sak: att skriva dagbok. Hennes dagboksskrivande ser kanske inte r i k t i g t ut som den typen som Psykogeir förespråkar, men ändå.

Eftersom hon misslyckas med sina föresatser (att dö) på hemmaplan bestämmer hon sig för att ge sig ut i världen och försöka där. Kanske kan hon bli smittad av en sjuk fågel och få den beryktade fågelinfluensan?

Hennes grundtillstånd är avstängd, tom, så när något helt plötsligt påverkar henne och får henne att känna hoppar hon på det, vad det än kan vara (till exempel att förföra en koreansk skridskoåkare), men när hon väl nästan lyckas med det hon rest ut för att göra upptäcker hon att det kanske inte alls var det hon ville.

Den här boken måste upplevas. Så rolig!

// L